Vuxenpoäng och vadkramp

I dag har jag förhandlat om bolåneränta [ja, jag tycker en får kalla det ‘förhandla’ eftersom det slutade 41 punkter under den ränta vi skulle ha fått om vi inte hade gjort någonting alls] och tränat dubbelpass.

Körde på lunchen som vanligt och på kvällen begav jag mig till Hammarbybacken med ett gäng teammates för att springa uppför. Typ frivilligt.

Nu har jag jobbat lite och kollat på ‘Girls’, ska gå och lägga mig och fundera på om det är någon idé att ha kvar den här trötta lilla bloggen.

 

Läggningsorutin

Oki, jag erkänner att jag är rätt kass på att lägga ungen.

Idag stressade jag hem från jobb, hämtade upp ungen på fritids med allt vad det innebär, gick hem och slängde in en paj i ugnen och tog emot farfar som skulle vara huvudansvarig för sitt barnbarn när jag sprang tillbaka till skolan på föräldramöte, my least favourite thing to do [väl där fattade jag att ungarna kunde stanna på fritids eftersom mötet skulle vara över på en timme enligt info före].

Tillbaka hemma åt jag middag själv, sen lovade jag att vi skulle spela Yatzy en gång innan läggdags. När vi hade spelat klart var klockan ungefär 1940 vilket är en mycket godkänd läggningstid. Sen noterade jag att ungens naglar var leskigt långa och när vi borstade tänderna var tandborsten så slö att jag bytte batterier och… sen var klockan plötsligt 2030 vilket är alldeles för sen nattning för att ungen ska vara pigg som en mört nästkommande morgon.

Nu sover hon iallafall och jag tänker krypa ned bredvid henne alldeles strax.

 

2013 so far

Tur att en inte hoppade på #blogg100, det hade ju skitit sig innan det ens började…

På semestern hann jag få ihop nästan 4 inlägg på 2 veckor och då gjorde jag ingenting annat än slappade vid poolen. Nu är jag tillbaka i heltidsjobb och toppar med en sjuk unge. Då har vi ändå förmånen att ha en utomordentligt hjälpsam farmor som kommer hit om morgonen för att aktivera ett hosttroll så att vi ska kunna jobba båda två.

Just nu känns det, om inte som att jag har all tid i världen, iallafall som att jag hinner andas. Förra veckan kom jag hem direkt efter jobbet alla vardagar [fredagskvällen räknas liksom inte då helgen redan har börjat, det är dessutom den enda kvällen i veckan som avslutas med en 3-timmarsträning].

Anledningen till alla dessa hemmakvällar är att jag faktiskt har sanerat i min vardag. Kvar är rollerderbyn och min familj såklart. Borta är instruktörspass i pole, min egen poleträning [som ändå var icke-existerande] och gymmet [dock ej månadsavgiften, iallfall inte än på ett tag]. Har istället börjat köra lunchpass i källarlokalen vid kontoret vilket betyder att jag tränar mer regelbundet men känner att den totala tidsåtgången är mindre än förut. Tycker fortfarande det känns konstigt [men trevligt] att äta middag tillsammans så ofta.

Ungen tycker min kulturtantstunika passar utmärkt att spela hallfotboll i

 

I en annan liga

Kom iallafall iväg till en träning med det lokala roller derby-laget. Tyckte jag var smart som beställde en uppsättning hjul och slapp således packa med mig. Murphy hade dock en del att säga till om och mixtrade med min order. Efter lite strul fick jag tag i andra hjul [som jag köpte enbart för att kunna träna och hoppas på att kunna sälja sen].

Var nästintill från-freshmeat-till-RIKTIG-practice-nervig, men tycker jag tränar för sällan så tvingade mig iväg.

Det var bra. Jag skulle inte på långa vägar platsa ens i deras B-lag, men jag gjorde inget helknasigt [tror jag iallafall], vilket är min allrastörsta fear, speciellt i sammanhang som här, tillsammans med drygt 30 nya ansikten som alla kan det jag vill vara bra på.

Träningen var både lik och olik den jag är van vid. Började med liten offskate-uppvärmning och start/stopp-drills, följt av jammer/blocker-drills [olika konstellationer, men alltid tänka hålla insida, recykla och medveten om pack speed]. Avslutade med footwork och sen drog de till ett pizzaställe i närheten. Alla var trevliga på ett bra sätt och jag fick följa med, men avstod då träningen var klar först 2300.

 

Vintersemester 2013, part II

Dagarna går och jag har sedan länge glömt att det fortfarande är vinter där vi egentligen hör hemma.

Vi äter gott och har det bra, en fin blandning av utflykter och poolhäng, aktiviteter och ren avkoppling.

I går hyrde vi en båt som cruisade omkring hela ön med oss och vi fick se både manatees och delfiner. I dag har alla tagit det lugnt med sol.

Har shoppat en del. Mest på Whole Foods.

 

Daytrippin’ Legoland

Eftersom vi gjorde Disneyworld förra gången hade vi bestämt oss för att köra Legoland i år.

Efter några felkörningar och utlovad frukost på IHOP hittade vi dit. Ungen var så exalterad att hon knappt kunde stå still och väl inne småsprang hon större delen av dagen.

Jag tyckte Legoland var perfekt för E, hon var tillräckligt lång/gammal för att få åka allt och alla attraktioner passade henne. Bergochdalbanorna var precis lagoma samtidigt som hon fortfarande gillar mer menlösa barnvänliga karuseller.

En dag är rätt lagom och vi valde medvetet att inte åka dit på helgen. Vet inte hur mycket det spelade in, men vi stod aldrig i kö mer än 10 minuter. Favoriten för samtliga fmiljemedlemmar blev Coastersaurus, en backig träbergochdalbana som vi åkte 3 gånger.

 

Vintersemester 2013, part I

Så var vi här igen. Det blev faktiskt inte exakt samma hus utan 2 dagar innan avresa fick vi besked om att ha blivit ‘uppgraderade’. En dubbelbokning gjorde att de flyttade oss till ett snarlikt hus som dessutom var handikappanpassat [yey…?]

Resan gick iallafall utan några större missöden och Gruffalon fick hänga med igen.

Med en morgonvy som denna glömmer en snabbt att det fortfarande är vinter hemma.

En liten white mango sangria på Island Cow, Sanibel.

 

Derbysvacka

För att ta sig ur en sådan krävdes det i mitt fall den enkla lösningen: vara med på träningen.

Mitt juluppehåll blev ofrivilligt längre än vanligt då jag missade en hel träningshelg som sammanföll med ungens födelsedagsfirande och kalas. Sen kändes det som att jag hade tappat allt och av bara farten missade jag några träningar till.

Efter ett b-lagsmöte i måndags bestämde jag mig för att åka på nästa bortabout, mest för att det var så få som skulle åka, derbysjälvförtroendet är obefintligt och jag inbillade mig att jag var på samma nivå som när jag började åka [plus att jag inte har koll på alla nya regler].

Efter första träningen i år kan jag konstatera att det inte var riktigt så illa. Helguppehållet har inte orsakat någon större svacka i åkningen men golvet var halt och jag kände mig vinglig. Hade hursomhelst skoj och vi gjorde många bra övningar som jag fattade [iallafall i huvudet].

Nu har jag alltså ett mål med träningen. Första helgen i mars smäller det! Bortamatch! Trodde inte att jag skulle få uppleva en sån igen efter 7 år som o-singel…

Dörrar till toalett i hallen där vi tränade idag

 

Reflektion: andragenerationsadopterad unge

Att jag är adopterad är så självklart för mig att jag inte funderat nämnvärt över det. Jag kanske är puckad, för jag har fått höra att jag ‘lever i förnekelse’ eftersom jag inte tycker det är någon big deal att inte ha tillbringat 9 månader i magen på den jag kallar mamma.

Jag känner mig trygg i att veta att mina föräldrar ville ha mig så gärna att de blev utredda till förbannelse och dessutom betalade en ansenligt summa pengar för detta. Tror mig även veta att det finns/fanns biologiska föräldrar som en gång gjorde det svåraste valet någonsin, och då prioriterade sitt barns välmående framför att ha det hos sig.

I och med att min egen lilla avkomma blivit större och vetgirigare har jag börjat tänka på ursprung mer eftersom det även är hennes.

Första gången var i samband med att hon började på taekwondo [som jag valde mer på grund av än tack vare att det är en koreansk kampsport, den främsta anledningen var att de hade klasser för hennes åldersgrupp]. Där reflekterade hon över att hennes tränare ‘såg ut som om han kan prata kinesiska’ vilket fick mig att fatta att hon kanske fattar mer än vi pratar om hemmavid. Min första följdfrågan var såklart hur hon då tycker att jag ser ut, men svaret blev bara

Du ser ut som en mamma.

Sen dess har jag försökt förklara och berätta om det har kommit på tal, men hon verkar inte direkt brydd av att  ha en adopterad förälder och obiologiska morföräldrar. Än iallafall.

Ungen kör gangnam style i traditionell hanbok

Mitt eget intresse för min bakgrund kan väl sammanfattas i att jag ibland läser böcker relaterade till ämnet [har tillexempel läst ‘Blod är tjockare än vatten’ och ‘Adoption – banden som gör oss till familj’].

Nu har jag hittat en ny bok jag vill läsa, Gul utanpå av Patrik Lundberg. [ja, han som skrev kinapuff-krönikan]. Författaren är yngre än jag, fast inte mycket verkar ha hänt under de 10 år som skiljer om en ser till följande utdrag ur boken:

Var kommer du ifrån? är en vanlig inledningsfras.

Malmö, svarar jag varpå följande scen brukar utspela sig:
Okej, men från början?
Sölvesborg i Blekinge.
Nej, det gör du ju inte.
Jo, jag lovar.
Men du vet vad jag menar.
Nej
Spela inte dum, du förstår vad jag menar.
Jaha. Jag adopterades till Sverige från Korea när jag var nio månader gammal.
Nord- eller Sydkorea?
Sydkorea.
Vilken tur, för i Nordkorea är de ju kommunister.

 

Internationellt trots

I morse var första gången ungen vände sig bort med handflatan pekades mot mig och uttalade

Talk to the hand.

Eftersom jag inte var speciellt stressad just då började jag skratta [från stresskonen hade jag eventuellt gått i taket, den som lever får se, för det var antagligen inte sista gången]. Sen pratade vi lite om att det varken är trevligt eller roligt att få höra det. Egentligen.

I kväll kommer bästa J och A till Södermalmskvarten. Vet inte om jag enbart tycker det är roligt och trevligt att de, tillsammans med Hönspappan, redan har detaljplanerat en setting för awkward fredagsmysfoto*.

Nytt för året är att är bara kamomönster duger på kläderna

—

*Awkward fredagsmysfoton är en företeelse som uppstått mer eller mindre av en tillfällighet, och som oftast går ut på att jag ska exkluderas från övrig gemenskap på något utstuderat sätt.