december 2009


Skulle nog inte ha reflekterat så mycket över att det är slut på 00-talet om det inte vore för alla listningar över det årtionde som snart är över. En sammanfattning över dessa 10 år måste vara att jag ändå blev vuxen. På riktigt. Relationsmässigt och fortplantningsmässigt. För att jag ville.

Millennieskiftet firades efter en impulsingivelse i Oslo [eftersom vi korsat nationens gränser tyckte vi att vi kunde säga att vi varit utomlands]. Mina allrabästa och jag, J och A-M, de 3 musketörerna. Ett fantastiskt skojigt nyår. På den tiden var jag singel och mycket nöjd med det [och ett lyckat nyår inkluderade hångel]. Det känns mycket bra att inleda även nästa årtionde med allrabästa J även om preferenserna för att det ska kännas lyckat har ändrats avsevärt.

Oavsett hur jag vrider och vänder på saker är det största som hänt såklart det lilla gula barnet. Klyschigt och förutsägbart men ändå ofrånkomligt är hon det bästa jag har gjort. Givetvis med ovärdelig hjälp av Hönspappan, inte att förglömma. Ibland kan jag fastna i stunden och bara iaktta henne [mer nu sedan hon blivit en alldeles riktig liten människa, mindre då hon var en omsorgsberoende klump] och tänka på det är vi som faktiskt gjort henne. Det är något jag är stolt över.

I dag har vi hängt, jag och det lilla gula barnet. Först tog det en evighet innan vi kom utanför dörren, sen uträttade vi faktiskt en del [bokade första tandläkartiden, lämnade saker till Myrorna, slängde tidningar] innan vi tog en sushilunch. Sen till Fridhemsplan för random inköp och ett besök på biblioteket. Det första sedan hon fick sitt lånekort så jag hade såklart glömt den fyrsiffriga koden.

Sushi lover storlek small

På H&M fick hon ett ganska stort utbrott över ett Hello Kitty-paraply som hon till varje pris ville ha. Eftersom hon grinskrek om det var det tvärnej från min sida [hon hävdade att det paraply hon redan har var för stort och hon inte kunde hålla i det, ljugpottan]. Jag vet att jag tar den enklaste vägen ut i många, nej nästan alla hänseenden men när det kommer till att grintjata till sig saker är jag ett under av principfasthet. Just ett rosa Hello Kitty-paraply skulle hon ju inte få under någrasomhelst omständigheter men ännu mindre när hon tjuter. Hon fick trots detta en packe småbyxor med Hello Kitty [det bestämdes dock före utbrottet] för jag räknar med [hoppas och önskar] att hon ska bli torr inom en snar framtid [skötbordet slängdes för ett tag sedan, hon fick ju inte ens plats om hon låg på tvären].

Efter det offentliga skrikkalaset blev ungen trött och somnade, något jag utnyttjade. Istället för att åka hem lät jag mitt uppdämda shoppingbehov få aningens utlopp och köpte en finn-concealer [vad hände med tonårsfinnar? Jag får fler nu än jag någonsin hade under mina egentliga tonår]. Väldigt osexigt men varje pryl som köps enbart till mig och som inte är livsnödvändig känns extra bra i shoppingnerven. Att jag inte behöver se ut som en stoppsignal på nyårsfirande i morgon känns också fint.

Jag är ledig från jobb idag [och i morgon] för att det lilla gula barnet ska få vara hemma istället för på dagis. Man vill ju liksom inte vara de enda som är i behov av barnomsorg i mellandagarna… Tyvärr fick jag inga sympatier från E, hon gnällde om att hon ville gå till dagis och leka. Otacksamma unge.

Oerhört skum känsla att inte ha en unge hemma, varken igår kväll eller i morse. Tomt och tyst och lite ensamt.

I dag ska det lilla gula barnet och hennes farmor åka till Leksaksmuseet, jag och Hönspappan jobbar. Är nästan lite avis men tisdag och onsdag ska jag vara hemma med henne. Hönspappan skrev glatt i ledighet på närvaropapperet från dagis samtidigt som han inte lyft ett finger för att själv vara hemma i mellandagarna [ja, jag är lack för handligen fortfarande, kommer dock bara att vända mig om och be honom släcka i sovrummet och inte väcka E i morgon när alarmet går på].

Skridskoförsök nr 2 för det lilla gula gick till en början lite bättre än det första. Både skridskorna sattes på men sen blev det ett utbrott när hon skulle stå på isen och hon skrek lungorna ur sig efter vinterkängorna. Sen skrek hon nästan lika mycket till när vi lyfte av henne av isen [för då hade hon ändrat sig och ville åka]. Vi sköt omkring henne på skridskorna ett par minuter, sen hade hon tröttnat och ville hellre äta varmkorv. Med den här takten kommer kanske att lära sig åka skridskor innan hon flyttar hemifrån.

Gick en promenad och sedan gick vi hem och gjorde varm choklad. Sen fick jag ont i magen. 

Hönspappan åkte och lämnade det lilla gula barnet hos sina föräldrar för hon ska vara hos dem i morgon istället för på dagis och vi hyrde 2 [!] filmer som vi nu har sträckkollat på.

Juldagen känns ju som vilken annan dag som helst. Vi har storhandlat på ICA och tvättat. På kvällen smet jag iväg på festligheter hos M som var min praktikhandledare under studietiden. Trodde inte jag skulle känna någon förutom värdinnan utan såg det som ett tillfälle till social träning. Strax efter mig kom dock K som bor i samma port. Stockholm är verkligen inte stort.

Så, då är det ett år kvar till nästa jul. Den lilla dysfunktionella familjen har initierat en klä granen-tradition på julaftons morgon [dock utbröt smärre familjetumult om vem som skulle sätta stjärnan i toppen, Hönspappan och det lilla gula barnet kunde inte kompromissa] och som antiklimax visade sig den nyinköpta silvertoppen vara alldeles för tung för en 120-centimetersfejkgran så nu har vi visserligen ett klätt, men högst impotent julträd.

DLGB sätter stjärna på julgranen med assistans av Hönspappan

Teamwork tillslut

I år firade vi julafton med Hönspappans föräldrar och diverse gamlingar [släkt på ett eller annat sätt]. Det var rätt underhållande att avlyssna konversation mellan ett gäng hel- eller halvdöva.

Min bästa julklapp är raggsockorna från farmor. Ovärderliga på vinterkallt köksgolv om mornarna.

Det lilla gula barnets sammanfattning av julaftonen:

Tomten vaj ju snäll. Fast jag fick ingen skejtbåd.

Nästa sida »