Rookie Mom – en slackermorsas tillkortakommanden i familjeträsket

Är smått bakis idag. Stor [men aningens sen] Thanksgivingmiddag hos Hönspappans föräldrar igår, jag var in charge of desserts. Det blev Bourbon Pumpkin Cheesesecake och Key Lime Pie  som backup-plan men båda blev faktiskt ätliga. Mycket trevlig släkttillställning som gjorde att vi inte somnade förrän vid 2-tiden. Nuförtiden är det galet sent.

Efter den enorma huslighetsansträngning det innebar att göra efterrätt till 20 pers [för mig iallafall] orkade jag inte ens uppbringa lite tvångshuslighet idag utan vår lägenhet är sorgligt opyntad förutom en lys-ren som jag köpte till Hönspappan första året i samma lägenhet efter att ha dissat ett antal trädgårdstomtar han på allvar ville ha som julpynt.

Det lilla gula barnet kom idag självmant och ville först kissa på toa, sen även göra nummer 2. Båda lyckades. Hon verkade ganska nöjd men är bestämd med att hon bara vill gå på toa hemma, inte på dagis. Det går ju  framåt iallafall, vilket är positivt även om jag inte ser fram emot den period då hon vill vara utan blöja men inte har någon framförhållning. Undrar om det finns en app för offentliga toaletter till iPhonen?

I dag är sista dagen för S på det lilla gula barnets dagis. Jag tycker det är extra tråkigt för det verkar vara det barn E leker mest med och definitivt den hon pratar om mest hemma. Själv vet jag inte så mycket om vare sig barnet eller föräldrarna. Jag skulle gissa på att åtmistone en är AIK-supporter för det var S som lärde det lilla gula barnet att skrika ‘heja avekå’ högt och ljudligt i tid och otid. Det var även S som lärde E att lipa och att man kan använda pinnar för att skjuta på tigrar. Det skiljer ett par månader på dem så jag kan tänka mig att S är en förebild.

Vi har pratat om att S ska sluta men jag vet inte om E förstår att S inte kommer till dagis mer, varken på måndag eller någon annan dag. S är ännu ett i raden av barn som slutar på E:s dagis, vet inte säkert men i 99,9% av fallen är det för att familjen köper hus och har fått/är på väg att få barn nummer 2.

Det lilla gula barnet vill vara lika mamma så Hönspappan har givit henne en pappbit med en mobil [tänk Nokia 5110, skitful] tryckt på. Den springer hon omkring med och refererar till som ‘min ajfööön’. Ibland frågar vi henne hur man ringer på hennes telefon.

‘Såhäj’, säger hon och håller upp sitt lilla pekfinger i luften och drar nedåt.

Samtidigt som jag tycker det är respektlöst att likna en iPhone [min!] vid en pappbit är det skönt att ungen är mindre benägen att leka med äkta vara.

Jag har sagt det förut och jag har inte bytt åsikt: en 140 cm bred säng är inte gjord för fler än 2 personer. Oavsett storlek.

Igår var jag tröttröttrött, kröp ned i vår säng med det lilla gula barnet, läste ungefär en fjärdedels Pixi-bok och somnade. Hönspappan var hos Onkel L och diskuterade bilder till bokprojektet.

Ungen hade tydligen vaknat när han kom hem men han lät henne ligga kvar hos oss. Med dålig sömn för alla som resultat. Har vaknat en miljard gånger av olika anledningar [Hönspappan får det lilla gula barnets fot i magen och skriker, jag får en tigertrasa i munnen, det lilla gula barnet gallskriker i sömnen, etc.] och dessutom har de kliiga utslagen kommit tillbaka, värre än någonsin.

Behöver jag tillägga att jag inte är det minsta utvilad trots att jag somnade tidigt…? Eller att i kväll är det ungen som ligger i egen säng. Måste alltså hålla mig vaken tills godnattsaga är läst.

Igår kväll inträffade[trots vår obefintliga uthållighet] ett oväntat framsteg i det lilla gula barnets potträning. Tidigare har ungen inte visat någotsomhelst intresse för varken potta eller toalett [med undantag för några lyckträffar] men igår efter badet satte hon sig frivilligt, satt kvar längre än en millisekund, och presterade även lite kiss i toaletten.

I morse plockade hon åter fram sin sits och satte sig frivilligt. Det kom ingenting men jag hoppas, hoppas, hoppas att hennes toalettaversion har släppt och att vi kommer någon vart med blöjavvänjningen.

Inspirerad av allrabästa J:s tilltag kollade vi in visningslägenheten på Lindhagensterassen. Det var nytt och fint trots att homestylingen kändes stel och opersonlig och kontorslokalerna längst Lindhagensgatan hade världens insyn i sovrummet. Jag gillar inte insyn. Jag tycker det är en människas rättighet att gå klädd hur man vill [eller inte] i sin egen lägenhet. Vi kommer inte att intresseanmäla.

Det känns hursomhelst väldigt moget och förutseende att redan börja tänka på att vi inte kan bo kvar i den här lägenheten i all evighet. Eftersom vi inte har någon panik är det alldeles utmärkt framförhållet [men ovanligt] om vi börjar kolla runt nu så vi har aningens bättre koll än när vi köpte vår nuvarande bostad.

När vi fick reda på att jag var med unge hade jag bott mindre än ett halvår i min första riktigt egna bostad i Stockholm. En pyttig etta vid Sveaplan, men att skriva sitt eget namn på ett innerstadsförstahandskontrakt är ju stort. Hönspappan hade en något större bostadsrätt vid Skanstull som han aktivt inte ville att jag skulle flytta in i [eftersom han trodde den var för lite att bo i och förbli sams].

Kommer ihåg en solig söndag på våren, vi hade lånat bil och rekat ihop ett körschema på 10 visningar. Jag var som mest illamående just då men satt tappert med karta i ena handen och spypåse i andra medan jag lotsade oss igenom visningsschemat. 2 dagar senare hade vi köpt 74 kvadratmeter för 2,7 miljoner. Den avgrundsdjupa ångest jag kände inför kontraktsskrivning vill jag aldrig någonsin uppleva igen. Samtidigt led jag grav separationsångest av att ge upp mitt förstahandskontrakt. Min dåvarande erfarenhet fullkomligt skrek att förstahandskontrakt är både värdefullare och mer beständiga än förhållanden.

Nu treochetthalvt år senare kan man ju konstatera att det var ett ganska lyckosamt [om än nödvändigt eftersom vi inte ville bli särboende föräldrar] impulsköp men att köpa en lägenhet för flera miljoner som jag har varit inne i ett par minuter är inget jag någonsin vill göra om.

Ännu en orsak att aldrig flytta från stan: man kan panikköpa det mesta till 2300 och 7-Elevensortiment precis närsomhelst.

Jag var mitt uppe i pestomeckande [en av de få saker jag kan göra från scratch, by heart, utan att få ett ton köksångest – tack La, allrabästa au pair-mamma!] när jag insåg att det inte fanns en enda vitlöksklyfta i hela kylskåpet [ja en hade ju inte räckt så det hade gjort detsamma]. Då erbjöd sig Hönspappan att springa till ICA och handla [klockan var 2250 så bokstavligen] utan att jag ens hade tänkt tanken, än mindre fått ett sammanbrott! Nu står det vitlöksosande pesto i kylskåpet till fredagsmys med faster C och onkel L imorgon.

Morgonen inleddes för ovanlighetens skull med föräldrafrukost på det lilla gula barnets förskola [kolla, jag kommer ihåg korrekt benämning ibland, ungen behöver inte rätta mig varje gång]. Både jag och Hönspappan representerade men vi var först av alla [för att han skulle hinna]. Jag pratade lite med den nya förskolläraren som ska börja och med pedagogen som hade E:s utvecklingssamtal men jag känner mig inte bekväm på såna här tillställningar. De andra föräldrarna ‘klumpar ihop sig’ och beter sig som de har känt varandra sedan tidernas begynnelse och jag känner mig som ett ufo som nyss har landat.

Försökte mig också på att fråga lite om hur de jobbar med genus [kanske lite sent påtänkt, men jag är ju föräldraretard] och som jag antog har de ingen uttalad plan [trist] men de har en genusgrupp med en från varje förskola i företaget som ses och de försöker ha ett ‘tänk’ på att inte lägga värderingar det barnen gör och säger [alltid något]. Tyvärr är jag förbannat dålig på att argumentera och ville inte nästla mig in i något jag inte skulle kunna hantera så jag nöjde mig med det.

Måste erkänna att jag är smått besatt av att barnboken ‘Till vildingarnas land’ har blivit film, så som den generösa iPhone-morsa jag är har jag skaffat Where The Wild Things Are-appen. Förutom lite soundtrack, trailers och bilder kan man interagera med en av vildingarna, Carol. Det lilla gula barnet gillar när man tar fram ett foto av henne som vildingen äter upp och hon kan peka på skärmen så en sten kastas mot Carol. Då kastar han den tillbaka så hela telefonen ruskar eller i värsta fall spräcker glaset.

Eftersom Hönspappan har förbjudit mig att ta med ungen på filmen [han blev iochförsig skrämd av skärmsläckaren från nyss nämnda film som jag hade råkat satt dit utan att tala om för honom] hoppas jag kunna trösta mig [och barnet] med ett alldeles eget exemplar av den fantastiska boken:

På http://www.bokunge.se kan man tävla om ett eget exemplar av boken. Klicka på bilden för att komma till tävlingen.

P.S. En intervju med Maurice S. och Spike J. från Newsweek.

Lämnade ett illgråtandes litet gult barn idag. Hade stannat längre än vanligt men hon klamrade sig fast vid mig och grät högt [mer hjärtskärande ledset än ensambarnig få-som-jag-vill-gråt]. Pedagogerna var bra och en tog upp henne i famnen. Jag känner mig kluven, vill helst inte lämna henne ledsen, brukar kunna få henne på bättre humör, men vill heller inte göda hennes ensambarnighet och lära henne att mamma stannar om hon gråter. Samtidigt gör det ont, tillochmed i en empatiskt störd slackermorsa som en annan, att lämna henne så.