september 2009


Har haft en riktig battle of the wills med det lilla gula barnet idag. Hönspappan hade låtit henne välja en glasstrut på ICA som hon skulle få om hon åt middag. Det gjorde hon efter lite knot – så långt allt gott. Den röda struten var dock ingen citronglass som hon trodde [hallå, jag som har trott att min unge är så smaaart…] varpå hon började yla av besvikelse. När jag tyckte hon skulle lägga av och låta de som inte hade ätit klart få lite matro gjorde hon ett utfall och rev mig på kinden.

Grinkaoset eskalerade när Hönspappan ville slänga glassen. Då bestämde han att hon kunde få den om hon sa förlåt för att hon klöste mig. Ungen blåvägrade. Sedan följde närmare en timmes trilskande och lockande, för vi må vara inkonsekvent i det mesta men vi vägrar boosta ensambarnigheten och låta henne komma undan utan att säga förlåt och få en glass.

I sådana här situationer är jag så tacksam över att inte vara ensamstående, fattar inte att hon orkar vara så envis när hon har 2 vuxna människor emot sig. Utan Hönspappan vet jag inte om jag skulle vara så principfast i alla lägen trots att hon bara är en tvåochetthalvtåring [dock envis som en illröd gris]. Det var även han som fick henne att komma springande och skrika ‘föjlåt’ för att sen springa tillbaka till sitt rum. Vet fortfarande inte vad han sa för att lyckas med den bedriften.

Jag är avis på alla som har passerat fjortis och som har en fin klädstil. Har aldrig lidit av det tidigare, i livet före unge kändes det som om jag visste vad jag gillade och hade på mig det. Efter det lilla gula barnets födelse känner jag mig mest vilsen och vet inte ens vad jag gillar längre.

Första året som morsa lodade jag omkring i Boob-tröjor [och ett och annat mammaplagg], hade varken lust eller förmåga att ränna i klädaffärer [eftersom jag inte gillar att prova kläder vanligtvis gör jag det ännu mindre med bebis i hasorna]. Har fortfarande ingen rutin att prova kläder med unge i släptåg men nu känner jag behov av att uppdatera garderoben igen. Hann göra comeback på jobbet efter föräldraledigheten innan jag insåg att det var dags att klippa mig och skaffa ett ‘riktigt’ jobb. Dessutom gör varken uniformstvång eller kläder som måste dölja ett hölster något för stilmedvetenheten.

Under studietiden med praktik på konsultfirma trodde jag att man bör se business ut om man ska få ett ‘riktigt’ jobb. Det kan hända att det gjorde sitt till att jag inte gick på intervju i urtvättad tee och Converse men om jag var ett plagg skulle jag inte vara en kavaj, så mycket vet jag iallafall.

Nu försöker jag köra uteslutningsmetoden för att se vad som blir kvar. Här är ett urval av saker jag inte har på mig:

  • varken små- eller storblommiga mönster
  • trasiga kläder [har blivit så vuxen att hel och ren räcker ganska långt]
  • kläder som jag någongång som tonåring tyckt var ‘fräna’ [tänk neon, jag od:ade digert där på 80-talet]
  • toppar som visar magen [kan även passa under föregående punkt]

Ibland är jag även lite avis på Hönspappan för han verkar inte ha några betänkligheter vad gäller stil efter inträde i föräldraskapet. Han tuffar på i sina jeans och är konservativt förutsägbar när det gäller kläder. Om han var ett klädmärke skulle han vara GAP, om han var ett plagg skulle han vara en rutig [kortärmad] skjorta. Eller möjligtvis ett par rutiga kalsoner. Boxers.

Blir ju inte klokare av att gnälla så jag ska gå och lägga mig, hoppas att jag drömmer om något fint som jag kan ha på mig och vaknar av att det hänger i min garderob. Yeah right.

Idag har jag ångest för att mina träningsintentioner går helt åt helvete. Tycker inte 2 pass i veckan är ett helt orimligt mål men det var lääänge sedan jag klarade av det. Den här veckan blir det ingen pole heller då den nya lokalen inte är klar.

Fattar inte varför det ska vara så svårt att få tiden att räcka till, jag tycker ju det är roligt och vet att jag blir mindre bitchig om jag tränar på regelbunden basis [inte en gång var tredje månad eller något sådant]. Vill inte ens tänka på vad varje pass kostar, Sats autogiro tar ju ingensomhelst hänsyn till dalande träningfrekvens.

Så var måndagen snart över. Var på födelsedagsmiddag hos Hönspappans kusin som bor cirka 3 minuters promenadväg från oss [säg 5 om man dras med ett litet gult barn som bara kan hoppa jämfota och inte får kliva på streck].

Det bjöds på både middag och tårta och ingen var gladare än jag att slippa vardagsmiddagsstressen. Trots att jag oftast slipper det eftersom Hönspappan hämtar på dagis och jag brukar drälla in framåt 1800 då middagen allt som oftast står på bordet. Jag har nog världens bästa snubbe ändå.

Jag har köpt 3 par skor åt mig själv på 10 dagar. Det lilla gula barnet har ingen vinteroverall än. Till mitt försvar måste tilläggas att det var ett par skor, ett par stövletter och ett par stövlar. Hönspappan gillade inga men det ser jag bara som något positivt.

Var på väg att gå och lägga mig själv strax efter att det lilla gula barnet somnade men kom ihåg att räkningarna inte var betalda. Suck. Så när jag nu sitter framför datorn igen kan jag lika gärna summera helgen som blev rätt bra.

Fredagsmyste lite för mycket inledningsvis [kom igen, vi har inte haft ett regelrätt på 3 veckor] så lördagsförmiddagen var jag främst trött men deltog pliktskyldigast i gårdsstädningen medan Hönspappan tog det lilla gula barnet på barnrytmik. Sen avbokade jag det pass jag så ambitiöst hade bokat och sov middag med unge istället.

Gårdagskvällen tillbringades med gamla kollegor till både mig och Hönspappan [egentligen var vi 3 par med tillhörande 4 barn men jag är lite allergisk mot benämningen parmiddag eftersom vi kände varandra innan både barnalstrande och parbildning]. Mycket trevligt med god mat. Mycket vuxet, var hemma innan midnatt.

Hela den dysfunktionella lilla familjen gick på bio idag. Eftersom både jag och Hönspappan ville se ‘Ponyo‘ blev det lilla gula barnets första biofilm japansk animation. Hon är antagligen i yngsta laget men vi har pratat om bio, sett trailern på Youtube och hon älskar ‘Totoro’ så jag tyckte att det var värt att testa. Var dock beredd på att få gå därifrån [som jag fick göra på ‘Spirited Away’, då med en 6-åring]. 

Jag verkar ha drabbats av akut hjärnsläpp när jag skulle fixa biljetter på nätet. Först klarade jag inte av att betala med fler än ett presentkort [biobesöksfrekvensen har dalat markant som småbarnsföräldrar] och väl på Filmstaden Sergel upptäckte jag att jag hade bokat andra raden framifrån istället för bakifrån.

Biobesöket gick över förväntan, vi bytte till bättre platser när filmen började, E uppförde sig exemplariskt [att hon ville sitta i knät ett tag var bara mysigt] och vi såg hela filmen.

Nästa sida »