maj 2010


Det känns som om jag sitter i en kuliss… är hemma vid köksbordet men det är inte vårt, inga pryttlar runtomkring mig är våra och från min plats kan jag se det lilla gula barnets skrubb med ett sterilt överkast som täcker nästan halva rummet.

Jag har utvecklat en stark avsky mot överkast och de hopplösa försöken att få dem att ligga snyggt. När jag flyttar vill jag aldrig se ett överkast igen.

Överkast ger mig obehagskänslor

Intressekvoten på visningsbesökarna var obefintlig, inte ett endaste bud och jag spyr på tillvaron, på bostaden som inte längre känns som vår och på det faktum att ingen verkar vilja göra den till sin. Kunde heller inte få till en endaste vettig handspring idag. Dessutom saknar jag det lilla gula barnet. Det räcker liksom inte att bara höra hennes osammanhängande berättelser i telefonen och titta på bilder som bekräftar det där som nästan bara jag och Hönspappan vet, att hon verkligen är världens bästa unge.

Ma [min] ringde nyss. Det lilla gula barnet har vattkoppsliknande utslag på kroppen…

Hej då jobbet, ses om ett par veckor.

Mors dag med unge hos morföräldrar och en Hönspappa som har varit ute och druckit lite för mycket sprit kvällen innan, plus en miljard stylingpryttlar att ställa i ordning inför visning. I can do without.

Tog en sen frukost på Kaffeverket, sen bakis-vallning av Hönspappan runt halva Kungsholmen. Gick som på nålar tills mäklaren ringde, i dag hade det iallafall kommit folk på vår visning. Ska man alltså behöva belamra bostaden med doftljus och plastorkidéer för att göra den attraktiv?!

Kvällen ägnades åt social samvaro med andra vuxna än Hönspappan; satt i solen [och en del skugga] på Pet Sounds Bar för att sedan dra vidare till O:s examensuppvisning på Orionteatern. Efteråt var det fortfarande varmt och skönt så det blev en avslutande enhet på Snaps trots en galen DJ [som, baserat på musikval, trodde det var lördag kväll/natt]. Sammantaget en mycket tillfredsställande dag.

O och hans vänner kan hoppa högt

Lördag kväll och jag är solokvist. Totalt. Det lilla gula barnet är avlämnat hos mina päron och Hönspappan dricker öl med gamla jobbarpolare. Situationen hade varit avkopplande om det inte hade varit för tvättiden och städning som borde utföras innan visning i morgon.

Det enda roliga som hänt [förutom att det lilla gula barnet faktiskt ville prata med mig när jag ringde] är att jag oväntat fick till en handspring helt själv. Sporrande att klara av något nytt, den senaste tiden känns det som om all ork har gått till mina nybörjarklasser och helgernas möhippor och inget blivit kvar för att bli bättre själv.

I dag har det lilla gula barnet och jag varit på besök hos vad som kommer att bli hennes framtida dagis. Vi har blivit erbjudna en plats på ett dagis som ligger ett stenkast [stockholmskt, inte norrländskt] från vår nya lägenhet, utan att göra några direkta offer till Den Store Dagisguden. Ungen kommer att tillhöra en grupp som heter ‘fjärilarna’, och de har rutschkana både på gården och inomhus så hon var mer än nöjd.

Som den slackermorsa jag är tyckte jag det räckte med att det lilla gula barnet verkade trivas och jag själv inte fick några akuta negativa vibbar. Ser istället det positiva med att sluta på nuvarande dagis vid sommaruppehållet och börja på det nya efter semester.

Dagiset på bilden är inte det lilla gula barnets men det har en likadan rutschkana

Var på återbesök hos logopeden idag. Vi valde att inte ‘gå i terapi’ för det lilla gula barnets stamning men logopeden ville göra en uppföljning. Tycker det känns väldigt betryggande att de inte släpper ärendet bara för att vi inte väljer att gå vidare med det. Det kändes ännu bättre att även den sakkunnige höll med om att ungens talfel hade mildrats. Nu ska vi bli återkallade i höst.

Helt off topic men ett bevis på hur begåvad vår unge är: smet in på Systembolaget på väg hem från logopeden, det lilla gula barnet fick syn på en flaska California White och utbrister ‘Titta, Golden Gate-bjon!’

Enda gången hon har hört talas om Golden Gate-bron är i en Pixi-bok som handlar om tvättbjörnen Boubi som hälsar på sina vänner Ricky och Tim. De bor i San Francisco [antagligen i Castro men det är överkurs för små gula barn än så länge], men att göra kopplingen från en barnboksillustration till en vinetikett tycker jag är fantastiskt när man är 3 år. Jag tror faktiskt att jag skulle ha tyckt det även om jag inte var mamman. Så det så.

Boubi, Rick och Tim med Golden Gate-bron i bakgrunden får mig att längta till Cali

Funderade i morse över vad man egentligen gjorde pre unge på morgonen… Brukar iochförsig alltid värdera extra minuters sömn högre än att exempelvis fixa och dona med utseende även före det lilla gula barnets ankomst men kommer inte ihåg att det var så lugnt och fridfullt och ojäktigt som i morse.

Det lilla gula barnet sov över hos farföräldrarna efter farmortisdag igår. Trots att hon nu kommit in i en jobbig fas [hoppas jag], kändes det lite tomt på morgonen i all stillhet.

Då är det trevligt att få ett morgonessemess:

Så här glad är ett litet gult barn när hon får sova över hos farmor och farfar

Nästa sida »