Att jag är adopterad är så självklart för mig att jag inte funderat nämnvärt över det. Jag kanske är puckad, för jag har fått höra att jag ‘lever i förnekelse’ eftersom jag inte tycker det är någon big deal att inte ha tillbringat 9 månader i magen på den jag kallar mamma.

Jag känner mig trygg i att veta att mina föräldrar ville ha mig så gärna att de blev utredda till förbannelse och dessutom betalade en ansenligt summa pengar för detta. Tror mig även veta att det finns/fanns biologiska föräldrar som en gång gjorde det svåraste valet någonsin, och då prioriterade sitt barns välmående framför att ha det hos sig.

I och med att min egen lilla avkomma blivit större och vetgirigare har jag börjat tänka på ursprung mer eftersom det även är hennes.

Första gången var i samband med att hon började på taekwondo [som jag valde mer på grund av än tack vare att det är en koreansk kampsport, den främsta anledningen var att de hade klasser för hennes åldersgrupp]. Där reflekterade hon över att hennes tränare ‘såg ut som om han kan prata kinesiska’ vilket fick mig att fatta att hon kanske fattar mer än vi pratar om hemmavid. Min första följdfrågan var såklart hur hon då tycker att jag ser ut, men svaret blev bara

Du ser ut som en mamma.

Sen dess har jag försökt förklara och berätta om det har kommit på tal, men hon verkar inte direkt brydd av att  ha en adopterad förälder och obiologiska morföräldrar. Än iallafall.

DLGB kör gagnam style iklädd hanbok

Ungen kör gangnam style i traditionell hanbok

Mitt eget intresse för min bakgrund kan väl sammanfattas i att jag ibland läser böcker relaterade till ämnet [har tillexempel läst ‘Blod är tjockare än vatten’ och ‘Adoption – banden som gör oss till familj’].

Nu har jag hittat en ny bok jag vill läsa, Gul utanpå av Patrik Lundberg. [ja, han som skrev kinapuff-krönikan]. Författaren är yngre än jag, fast inte mycket verkar ha hänt under de 10 år som skiljer om en ser till följande utdrag ur boken:

Var kommer du ifrån? är en vanlig inledningsfras.

Malmö, svarar jag varpå följande scen brukar utspela sig:
Okej, men från början?
Sölvesborg i Blekinge.
Nej, det gör du ju inte.
Jo, jag lovar.
Men du vet vad jag menar.
Nej
Spela inte dum, du förstår vad jag menar.
Jaha. Jag adopterades till Sverige från Korea när jag var nio månader gammal.
Nord- eller Sydkorea?
Sydkorea.
Vilken tur, för i Nordkorea är de ju kommunister.