januari 2013


För att ta sig ur en sådan krävdes det i mitt fall den enkla lösningen: vara med på träningen.

Mitt juluppehåll blev ofrivilligt längre än vanligt då jag missade en hel träningshelg som sammanföll med ungens födelsedagsfirande och kalas. Sen kändes det som att jag hade tappat allt och av bara farten missade jag några träningar till.

Efter ett b-lagsmöte i måndags bestämde jag mig för att åka på nästa bortabout, mest för att det var så få som skulle åka, derbysjälvförtroendet är obefintligt och jag inbillade mig att jag var på samma nivå som när jag började åka [plus att jag inte har koll på alla nya regler].

Efter första träningen i år kan jag konstatera att det inte var riktigt så illa. Helguppehållet har inte orsakat någon större svacka i åkningen men golvet var halt och jag kände mig vinglig. Hade hursomhelst skoj och vi gjorde många bra övningar som jag fattade [iallafall i huvudet].

Nu har jag alltså ett mål med träningen. Första helgen i mars smäller det! Bortamatch! Trodde inte att jag skulle få uppleva en sån igen efter 7 år som o-singel…

WC-dörrar

Dörrar till toalett i hallen där vi tränade idag

Annonser

Hade en liten essemesskonversation med Hönspappan på morgonen, angående vem som skulle svara på ett mail om playdate [för ungen alltså].

Avslutningsmeddelandet från honom kom med ett tillägg:

Puss!

OBS ej ironisk.

Att jag är adopterad är så självklart för mig att jag inte funderat nämnvärt över det. Jag kanske är puckad, för jag har fått höra att jag ‘lever i förnekelse’ eftersom jag inte tycker det är någon big deal att inte ha tillbringat 9 månader i magen på den jag kallar mamma.

Jag känner mig trygg i att veta att mina föräldrar ville ha mig så gärna att de blev utredda till förbannelse och dessutom betalade en ansenligt summa pengar för detta. Tror mig även veta att det finns/fanns biologiska föräldrar som en gång gjorde det svåraste valet någonsin, och då prioriterade sitt barns välmående framför att ha det hos sig.

I och med att min egen lilla avkomma blivit större och vetgirigare har jag börjat tänka på ursprung mer eftersom det även är hennes.

Första gången var i samband med att hon började på taekwondo [som jag valde mer på grund av än tack vare att det är en koreansk kampsport, den främsta anledningen var att de hade klasser för hennes åldersgrupp]. Där reflekterade hon över att hennes tränare ‘såg ut som om han kan prata kinesiska’ vilket fick mig att fatta att hon kanske fattar mer än vi pratar om hemmavid. Min första följdfrågan var såklart hur hon då tycker att jag ser ut, men svaret blev bara

Du ser ut som en mamma.

Sen dess har jag försökt förklara och berätta om det har kommit på tal, men hon verkar inte direkt brydd av att  ha en adopterad förälder och obiologiska morföräldrar. Än iallafall.

DLGB kör gagnam style iklädd hanbok

Ungen kör gangnam style i traditionell hanbok

Mitt eget intresse för min bakgrund kan väl sammanfattas i att jag ibland läser böcker relaterade till ämnet [har tillexempel läst ‘Blod är tjockare än vatten’ och ‘Adoption – banden som gör oss till familj’].

Nu har jag hittat en ny bok jag vill läsa, Gul utanpå av Patrik Lundberg. [ja, han som skrev kinapuff-krönikan]. Författaren är yngre än jag, fast inte mycket verkar ha hänt under de 10 år som skiljer om en ser till följande utdrag ur boken:

Var kommer du ifrån? är en vanlig inledningsfras.

Malmö, svarar jag varpå följande scen brukar utspela sig:
Okej, men från början?
Sölvesborg i Blekinge.
Nej, det gör du ju inte.
Jo, jag lovar.
Men du vet vad jag menar.
Nej
Spela inte dum, du förstår vad jag menar.
Jaha. Jag adopterades till Sverige från Korea när jag var nio månader gammal.
Nord- eller Sydkorea?
Sydkorea.
Vilken tur, för i Nordkorea är de ju kommunister.

I morse var första gången ungen vände sig bort med handflatan pekades mot mig och uttalade

Talk to the hand.

Eftersom jag inte var speciellt stressad just då började jag skratta [från stresskonen hade jag eventuellt gått i taket, den som lever får se, för det var antagligen inte sista gången]. Sen pratade vi lite om att det varken är trevligt eller roligt att få höra det. Egentligen.

I kväll kommer bästa J och A till Södermalmskvarten. Vet inte om jag enbart tycker det är roligt och trevligt att de, tillsammans med Hönspappan, redan har detaljplanerat en setting för awkward fredagsmysfoto*.

Kamounge

Nytt för året är att är bara kamomönster duger på kläderna

*Awkward fredagsmysfoton är en företeelse som uppstått mer eller mindre av en tillfällighet, och som oftast går ut på att jag ska exkluderas från övrig gemenskap på något utstuderat sätt.

Helgen blev ett enda långt födelsedagsfirande med allt vad det innebär. Först släkt på lördag [modest tillställning med endast en bråkdel av den vanligtvis välrepresenterade Hönspappasidan].

Toblerone cheesecake

Tårta till släkten, egenhändigt dekorerad av ungen

Av alla omkringaktiviteter som tillkommer när en har barn är barnkalas min least favourite. Lider av tårtbakning som grav tvångshandling [ja, det är enbart fåfänga försök att hjälpligt skyla över tillkortakommanden som bullmamma, men har ännu inte hittat någon lösning trots medveten om problemet].

Bjöd för enkelhetens skull in hela klassen [24 ungar] men hoppades innerligt att inte alla skulle tacka ja.

DLGB:s inbjudan

Ungens gjorde en illustration på paddan som jag transformerade till en liten gif

Det kom tillslut 14 ungar och en handfull föräldrar och efter 2 timmar var jag ett mentalt vrak med tinnitus, trots att det var Hönspappan som agerade förste lekfarbror.

Kattårta

Födelsedagskalastårta med tårtbloss

Efter uppstädning av kvarterslokalen blev det hämtmat och apatisk söndagskväll i soffan.

DLGB som 6-årig katt

Post-partajpizza med kattemat intakt

Som grädde på kalasmoset kom ungen in till oss missinatten och hävdade att hon inte sovit något alls så hon fick såklart dela systerligt på våra 140 cm. Med kass sömn för åtminstone 2 av 3 inblandade som resultat.

I dag är det enda som fick mig på benen faktumet att det är mindre än 20 dagar till semester.

I morse tågade vi in till ungen med falsksång och ljusbakelse. Först betedde hon sig precis så motsträvigt som hon brukar när hon blir väckt men det tog en millisekund innan hon fattade vilken dag det var.

Vi hade paket från oss samt faster och Onkel, allt till belåtenhet [ett Monster High-pussel, en pruttkudde, en märkessköld, en bok om borgar och ett guldarmband].

Nyvaken DLGB

Väckning med sång och födelsedagsfrukost

Resten av dagen hängde vi hemma [jag jobbade], sen handlade vi saker till hennes kalas. Nu är det bara släkten på lördag och kompisar på söndag kvar…

Avslutar med en exakt 6 år gammal bild. Gillar uppsynen, så skeptisk. Som att hon fattar att det är faktikst de här klåparna framför henne som hon är fast med nu.

DLGB någon timme gammal

Nästan lika allvarlig som nyfödd

[Och ja, jag har blivit lat och recyklar Insta-bilder…]

I dag har jag och Hönspappan varit officiellt tillsammans i 7 år och 1 dag!

Det slog mig en kort sekund igår men sen glömde jag bort det till Hönspappan kom hem. Verkar vara dömt att misslyckas med att komma ihåg. Anyways, hurra för mitt allra längsta förhållande!

Till nästa år kanske jag försöker få in det i vår Google Calendar tillsamman med en reminder…

Rookie Mom och Hönspappan av L

Här är en illustration som en kompis unge har gjort, där det framgår hur lyckliga vi är

 

Nästa sida »