Rookie Mom – en slackermorsas tillkortakommanden i familjeträsket

Hönspappan berättade att det lilla gula barnet hade varit bekymrad över att hon inte hade någon att vara kär i. Hon var på det klara med att hennes pappa är kär i mig och jag i honom men att det inte är samma sak när vi säger att vi tycker om henne jättemycket.

Tyckte det var oerhört intressant och undrade om hon inte var kär i någon på dagis men de var alla dumma sa hon [just då]. Frågade därför hur man är när man är kär och då tittade hon på mig med sorgsna ögon:

Då äj man baja 2.

Hönspappan ondgjorde sig över Twilightbilder på förstasidan av morgontidningen i morse och fattade inte varför [‘de är ju överallt’]. Jag är inte insatt alls men går inte igång på den där Robban trots en förkärlek för glyttar [har dock varken läst bok eller sett film så jag säger varken bu eller bejb].

Tyckte han istället skulle fråga allrabästa J ifall han behövde lite ‘kött på benen’ vad gäller Twilightintrig. Han fattade ännu mindre [‘men hon är ju vuxen?!’] och tyckte att det var som att han skulle gilla Alvin & the Chipmunks…

Sorry J, kunde inte låta bli fastän jag vet att jag hädar... inte ens i närheten av dina bildmontage men ville ha med chipmunkkinderna 🙂

Det lilla gula barnet är fortfarande en pain in the a**, fruktansvärt uppstudsig och vägrar för det mesta att vara det minsta medgörlig, hon varvar ignorans med fysiskt motstånd. Midsommarhelgen blev en respit för oss föräldrar eftersom det då fanns en handfull andra vuxna [och en katt!] som var bra mycket roligare att hänga med än egna päron.

Ifrågasätter vi hennes beteende blir hon antingen än mer fysisk [hon fokuserar mot ansiktet den lilla filuren] eller så slänger hon sig i sängen och störtbölar. Ungen verkar inte det minsta långsint så detta kan upprepas ett otal gånger per dag. Själv är jag definitivt inget under av tålamod utan degenererar ibland ned mot hennes nivå [ja, jag skulle ju inte slå henne men jag agerar allt annat än moget].

Vill. Ha. Semester.

Det lilla gula barnet känner sig förorättad

Så har vi tillbringat en midsommarhelg långt ifrån civilisationen. Drog från hufvudstaden redan på torsdagen vilket var ovanligt framsynt av oss.

Efter mindre än halva bilfärden och fjärde spyan konstaterade vi att det lilla gula barnet lider av åksjuka ändå. Hon är dock en trooper och blir snabbt på bra humör efteråt [speciellt om man stannar i Gränna och köper en polkagris]. När vi tillslut kom fram konstaterade hon att hennes mage var alldeles tom och så åt hon ett gigantiskt lass pyttipanna med stekt ägg.

All åksjuka ledde till att det lilla gula barnet inte ville sätta sig i bilen i onödan, alltså ingen midsommarstång och dans på aftonen för henne i år. Well, vi erbjöd oss iallafall.

Lördagen innehöll ett hejdundrande födelsedagskalas för faster C som fyllde jämnt. En salig blandning av amerikaner, släkt och annat löst folk.

På det hela taget en väldigt lyckad helg, fast skulle aldrig klara av att flytta till Skåne av den enkla anledningen att lättmjölken är röd, mellanmjölken blå och jag är en liten autistisk chilensk apa.

Ingen risk att störa grannar

Litet gult barn på stor grön äng

En yttepytte del av gården

The essence of midsommar

DLGB country style: mamelucker och gummistövlar

Bubbelglas på rad

Det första det lilla gula barnet kläckte ur sig i morse:

Jag haj läjt mej att simma nu, jag haj vejkligen det. Så nu behövej ni inte vaja ojoliga.

Måste ta ett snack med henne om det här med att tala sanning.

Litet simkunnigt gult barn...?

Sen följde en helt vanlig morgon med tillhörande tjafs om att välja småbyxor/klä på/borsta hår/etc. När det var dags för skor tog jag självmant fram hennes favvisar [eftersom det verkade bli varmt] vilket föranledde följade kommentar:

Fåj jag ha dom pjickiga fastän jag vaj så bjåkig?

Ibland känns det som om jag och Hönspappan aldrig ses förutom i dörren eller mitt på gatan och då bara för att överlämna ett litet gult barn, extratrosor och mutkex. Väl hemma brukar jag bara orka vegetera i soffan och stirra dumburk. Diskutera livets väsentligheter med livskamraten gör de väl bara i filmer?

Bortsett från petitesser som att det ibland känns som om jag aldrig umgås med personen jag delar bostadslån med var det en bra dag. Jag hämtade ungen på dagis [en alldeles utmärkt dag att hämta på visade det sig]. Gick till Vasaparken där hon roade sig med att mäta saker [försökte få henne att förstå att hur långt något än är så kan enheten aldrig bli kilo] och åka rutschkana. Sen fortsatte vi mot Odenplan där vi mötte upp Hönspappan för överlämning så jag kunde gå och träna.

Klarblå himmel och värme i luften är vi inte bortskämda med

Jag fick nog av Disneyprinsessor och annat löst animerat krafs så i helgen införskaffades ett stycke Madicken-dvd samt en Alla vi barn i Bullerbyn-dito. Har en förhoppning om att ta oss förbi Astrid Lindgrens värld i sommar så lite background information är på sin plats [tror Pippi är den enda figur ungen känner igen]. 

Till en början var det lilla gula barnet ytterst motvillig och skrek lungorna ur sig efter små Einsteins och chipmunks istället. Väl hemma satte jag på Madicken och till min stora förtjusning ville hon fortsätta titta. Fast igår när jag kom hem [och Hönspappan gjorde lasagne] var det Lilo & Stitch i rutan igen. Ger dock inte upp i första taget. I midsommar ska vi bila till Skåne så då finns tid för både Astridfigurer och en och annan Disneydito [förutsatt att vi kan införskaffa en portabel dvd som fungerar]. 

Oldschool barnprogram

Jag är reggad på FB. Har aldrig varit speciellt offentlig med info av personlig karaktär så för ett tag sedan lessnade Hönspappan på att han skulle behöva skylta med att vara ihop med moi. Fair enough tyckte jag och tänkte inte så mycket mer på det. Förrän människor i Hönspappans indirekta nätverk tog det som dagens sanning och förutsatte att det var slut bara för att han inte längre är ‘in a relationship’.

Vad är det för fel på folk??!?!!

Tog mig faktiskt ned på stan i lördags, dock var avsikten att köpa ny kanna till Moccamastern. När uppdraget var slutfört drog jag till träningslokalen, Hönspappan och det lilla gula barnet fortsatte till Kastellholmen där de skulle kika efter glimtar av kronprinsessor, nyblivna prinsar och båtar.

Jag har närt en rojalist vid min barm

Morgonens emotionella meltdown orsakades omedvetet av Hönspappan. Det lilla gula barnet fick ett utbrott när hon upptäckte att det inte fanns något blomplåster med ‘blommoj som sej ut som päjlor!’

När jag försökte förklara att plåstrena i asken var de som fanns för att lugna henne blev det än värre. ‘De finns föj igåj vaj det två å dom satt ihop!’

Kan inte ge henne annat än rätt på allt men det överblivna plåstret som låg och skräpade på diskbänken hade fallit offer för Hönspappans slängmani.

Ytterligare en sak jag inte fattade tidigare – ungar kommer ju ihåg saker! Små oviktiga detaljer sitter som berget. Länge! Kanske inte så konstigt med en liten oförstörd hjärna som inte är det minsta alkoholförorenad…