oktober 2007


Sitter på jobbet och längtar hem till det lilla gula barnet. Kommer på mig själv att det är ett nytt fenomen. Förr brukade jag möjligen längta tills jobbet var slut men att komma hem till en tom lägenhet är ju inget att se fram emot direkt.

Att ett litet knytt skiner upp och blir glad så fort hon får syn på mig slår det mesta. Jag kanske har förändrat mig ändå. Till det blödigare.

Idag har det lilla gula barnet klappat händerna för första gången!

På förmiddagen var vi på Vasaparkens öppna förskola, de har sångstund för småttingar då. Där var det en hel del bebisar och de flesta yngre men några kunde klappa händer till eller efter sången. Alla vuxna klarade också av det.

På eftermiddagen kunde hon det helt plötsligt. Bara sådär! Sen räckte det med att jag sa ‘klappa’ så flashade hon sin nya färdighet. Det måste ju gå åt mer intelligens för att fatta att hon ska klappa händer när jag säger det än bara härma det jag gör tycker man. Hon är nog världens smartaste barn ändå…

Det lilla gula barnet får numera somna i vagnen varje kväll. Vi drar henne över en liten tröskel i hallen och hon somnar oftast på mindre än 5 minuter. Det strider totalt mot de som hävdar att barnet ska somna där det ska vakna för att inte känna sig otryggt [har läst det på otaliga ställen där barns sovrutiner avhandlas]. 

Jag har kommit till den punkt där jag skiter fullständigt i det. Får väl kalla mig lat egoist som hellre har ett barn som lätt kommer till ro utan skrik på ett ställe där hon inte vaknar än har en bebis som skriker lungorna ur sig i spjälsängen. Hon avskyr verkligen att ligga ned i sin säng. Att stå [helst hoppandes] eller sitta och leka där är inga problem, men horisontalläge är lika med gapskrik.

Idag

Jag erkänner! Jag saknar henne! Jag trivs på jobbet men det är tråkigt att vara hemifrån även om det bara har varit 2 dagar hittills. Jag drog igår, visserligen när hon hade somnat men nu ses vi inte förrän i morgon kväll.

Hönspappan har bara varit hemma i en månad men allting är ‘pa’ nu. Kan ju inte låta bli att undra om det hade låtit annorlunda ifall jag skulle ha varit hemma fortfarande…

Igår när jag ringde hem pratade E med mig! Tidigare har hon bara suttit tyst och tittat förvånat när jag har pratat med henne i telefonen. Ibland har hon sett glad ut men hon har aldrig sagt något förut. Nu sa hon ‘uh’ och jag blev så glad!

Idag när jag ringde svarade hon ‘uh’ eller ‘uh uh’ när vi pratade. Sen frågade jag om hon hade roligt med pappa, då sa hon ‘pa‘. Hon är så intelligent!

Sitter på jobb och saknar det lilla gula barnet. Åkte redan igår kväll för att få ostörd sömn, det är riktigt skönt men samtidigt kommer jag att sakna ihjäl mig tills imorgon kväll. Det är konstigt hur det är, hade jag varit hemma hela dagarna hade jag varit ganska ‘fed up’ [om man får säga så om sin avkomma], det vet jag.

Undrar vad som är lagom dos barn egentligen?