Reflektioner


Tur att en inte hoppade på #blogg100, det hade ju skitit sig innan det ens började…

På semestern hann jag få ihop nästan 4 inlägg på 2 veckor och då gjorde jag ingenting annat än slappade vid poolen. Nu är jag tillbaka i heltidsjobb och toppar med en sjuk unge. Då har vi ändå förmånen att ha en utomordentligt hjälpsam farmor som kommer hit om morgonen för att aktivera ett hosttroll så att vi ska kunna jobba båda två.

Just nu känns det, om inte som att jag har all tid i världen, iallafall som att jag hinner andas. Förra veckan kom jag hem direkt efter jobbet alla vardagar [fredagskvällen räknas liksom inte då helgen redan har börjat, det är dessutom den enda kvällen i veckan som avslutas med en 3-timmarsträning].

Anledningen till alla dessa hemmakvällar är att jag faktiskt har sanerat i min vardag. Kvar är rollerderbyn och min familj såklart. Borta är instruktörspass i pole, min egen poleträning [som ändå var icke-existerande] och gymmet [dock ej månadsavgiften, iallfall inte än på ett tag]. Har istället börjat köra lunchpass i källarlokalen vid kontoret vilket betyder att jag tränar mer regelbundet men känner att den totala tidsåtgången är mindre än förut. Tycker fortfarande det känns konstigt [men trevligt] att äta middag tillsammans så ofta.

Vård av fotbollsspelande barn

Ungen tycker min kulturtantstunika passar utmärkt att spela hallfotboll i

Att jag är adopterad är så självklart för mig att jag inte funderat nämnvärt över det. Jag kanske är puckad, för jag har fått höra att jag ‘lever i förnekelse’ eftersom jag inte tycker det är någon big deal att inte ha tillbringat 9 månader i magen på den jag kallar mamma.

Jag känner mig trygg i att veta att mina föräldrar ville ha mig så gärna att de blev utredda till förbannelse och dessutom betalade en ansenligt summa pengar för detta. Tror mig även veta att det finns/fanns biologiska föräldrar som en gång gjorde det svåraste valet någonsin, och då prioriterade sitt barns välmående framför att ha det hos sig.

I och med att min egen lilla avkomma blivit större och vetgirigare har jag börjat tänka på ursprung mer eftersom det även är hennes.

Första gången var i samband med att hon började på taekwondo [som jag valde mer på grund av än tack vare att det är en koreansk kampsport, den främsta anledningen var att de hade klasser för hennes åldersgrupp]. Där reflekterade hon över att hennes tränare ‘såg ut som om han kan prata kinesiska’ vilket fick mig att fatta att hon kanske fattar mer än vi pratar om hemmavid. Min första följdfrågan var såklart hur hon då tycker att jag ser ut, men svaret blev bara

Du ser ut som en mamma.

Sen dess har jag försökt förklara och berätta om det har kommit på tal, men hon verkar inte direkt brydd av att  ha en adopterad förälder och obiologiska morföräldrar. Än iallafall.

DLGB kör gagnam style iklädd hanbok

Ungen kör gangnam style i traditionell hanbok

Mitt eget intresse för min bakgrund kan väl sammanfattas i att jag ibland läser böcker relaterade till ämnet [har tillexempel läst ‘Blod är tjockare än vatten’ och ‘Adoption – banden som gör oss till familj’].

Nu har jag hittat en ny bok jag vill läsa, Gul utanpå av Patrik Lundberg. [ja, han som skrev kinapuff-krönikan]. Författaren är yngre än jag, fast inte mycket verkar ha hänt under de 10 år som skiljer om en ser till följande utdrag ur boken:

Var kommer du ifrån? är en vanlig inledningsfras.

Malmö, svarar jag varpå följande scen brukar utspela sig:
Okej, men från början?
Sölvesborg i Blekinge.
Nej, det gör du ju inte.
Jo, jag lovar.
Men du vet vad jag menar.
Nej
Spela inte dum, du förstår vad jag menar.
Jaha. Jag adopterades till Sverige från Korea när jag var nio månader gammal.
Nord- eller Sydkorea?
Sydkorea.
Vilken tur, för i Nordkorea är de ju kommunister.

Det har inte varit en jätterolig vecka so far, varken väder- eller aktivitetsmässigt.

Igår fick ungen följa med mig till frisör för mycket efterlängtad klipp och färg. Det var flera år sedan jag färgade sist och första gången av täckande orsaker. I dag hade jag ett möte som var inbokat sedan länge som hon också fick sitta igenom. Sen åkte vi och packade ihop min cubicle inför flytt. Både de dryga 2 timmarna hos frisör och mötet [som varade en timme] gick över förväntan. Visserligen med hjälp av paddan inklusive några nya [gratis-]appar och lite snacks men jag tycker ändå min unge är enastående. Fast det gör mig lite kluven. Samtidigt som jag vill ha en unge som kan uppföra sig och tas med när det behövs vill jag ju inte att hon ska vara en kuvad ‘duktig flicka’ som enbart är mån om att vara till lags.

DLGB is living in a box

Ungen hjälper till att packa flyttlåda

Hon är nästintill sjukligt blyg när vi träffar nya människor och säger ibland inte ens hej. Jag försöker att inte göra en stor grej av det men tycker det är ledsamt om hon uppfattas som oartig. För det är hon inte. Och bortsett från nya sammanhang kan hon ju vara en pratkvarn av rang.

Att vilja sitt barn det allra allra bästa är väl allas önskan, men hur omsätts det i praktik??! Hur stöttar jag den jag bryr mig mest om i livet beyond egen social inkompetens och till viss del duktighetskomplex..?

Vissa händelser sätter ett sådant fruktansvärt perspektiv på mitt bagatellproblematiska liv. I morse tjafsade jag med Hönspappan om att jag inte tänker vara hans externa minne utan känner han sig oförmögen att komma ihåg Viktiga Saker får han konsultera vår gemensamma Google Calendar. 

I dag dog M, en av Hönspappans närmaste vänner. M föddes samma år som jag.

.

Min förståelse för Hönspappans fascination inför bunkrar och militärhistorisk information är fortfarande obefintlig, men efter dagens lunchrumsdiskussion har jag insett att möpmörkertalet kan vara större än jag någonsin anat.

Majoriteten av kollegorna kunde intyga att deras män [för möpighet verkar vanligast förekommande bland den halva av befolkningen som fullgjort värnplikt, fast kanske än mer frekvent bland de som inte fick?] får något speciellt i blicken vid åsynen av underjordiska ingångar.

Möpbok

Vilka läser sånt här frivilligt?

Fick igår kväll reda på ett plötsligt dödsfall. Genom Facebook. En person som trots att jag inte sett på flera år betraktar som en nära vän. En status om begravning från hans fru men aldrig trodde jag väl att det var hans. Vi är ju lika gamla.

Vet inte hur jag ska förhålla mig till sättet att få reda på, om jag tycker det är bra eller dåligt. Väldigt chockartat men hade det inte varit för FB vet jag inte när jag hade fått reda på det.

Hej då C. Du är saknad.

När man frågar det lilla gula barnet om hon har några kompisar säger hon oftast nej, eller att hennes ‘mojmoj å mojfaj’ eller ‘fajmoj å fajfaj’ är hennes kompisar. Det är lite sorgligt trots att dagispersonalen hävdar att hon inte alls är en loner på dagis utan leker med de flesta och främst en kille och en tjej i hennes egen ålder.

Vi å andra sidan är väldigt dåliga på att underlätta kompisskaffandet, vet faktiskt inte hur man gör. Ska vi som föräldrar initiera lek med polare utanför dagistiden? Går man bara fram till föräldern och frågar? Eller frågar man ungen som får fråga sin förälder? Känner mig oerhört puckad men jag har ingen aning.

Förstår så pass mycket att vi som självvalda enbarnsföräldrar har ett större ansvar att se till att ungen inte blir ett socialt miffo men längre än så har vi inte kommit i praktiken. Sen tillkommer ju följdfrågor som ifall man som förälder måste hänga med föräldrar till ungens polare eller om det räcker att man växelvis tar hand om dem och sen återbördar dem i samma skick?

Dagens bild är recyklad från Valborg

Nästa sida »