augusti 2009


Måndagstristessbekämpningen fortsätter. Första gången på fortsättningskursen i pole fitness idag – det var smärtsamt roligt. Bokstavligen. Hade helt förträngt exakt hur ont det gjorde men vad gör man inte för en angenämare måndag?

En skrämmande upptäckt; det var barn [!] födda på 90-talet på samma kurs. Jag skulle kunna vara morsa åt en! Faktumet gör mig aningens åldersnojjig måste jag erkänna.

Nu: D. Morgan och lite trögflytande blod i Bryssel.

Efter nioochenhalv timmes sömn vaknade jag som en ny människa. Igår var jag en gammal dito. Det är bara att inse att fredagens aw med IHM-klassen och lördagsutgång med allrabästa A-M tär på en trettipluskropp.

Lördagen tillbringades med det lilla gula barnet för att kompensera resten av helgen samt för att Hönspappan skulle få andningsuppehåll och lite skrivtid. Hängde i lekparken vid Nytorget för att vidga hennes vyer så att hon inte blir helt Vasastaninskränkt. Lunchen blev tyvärr ett Happy Meal på Folkungagatan, hann iochförsig upptäcka att de försökte smuggla ned pommes fastän jag specifikt bad om ett utan. Sen prackade de på ungen ännu mer skit [förutom leksaken i boxen och den obligatoriska ballongen] medan vi satt och åt. Jag skulle verkligen vilja bojkotta McD totalt. Some day…

Kvällen blev en lätt besvikelse lokalmässigt. Favvo-Kvarnen kändes som ett uteställe på valfri syeuropeisk charterort [minus skum]. Utgång och uppdatering med A-M är däremot alltid rätt.

Gårdagen var helt vanlig [fast Hönspappan lät mig ta det lugnt på förmiddagen vilket jag är oändligt tacksam för], storhandlade och lagade middag, aningens radiostyrd dock.

Med anledning av det ständigt pågående klädkriget på mornarna pratade vi lite om att kläder inte behöver vara pojkiga eller flickiga utan kan vara helt vanliga som vem som helst kan ha [sa jag]. Det lilla gula barnet kontrade med att hon ‘inte vill ha byxoj och inte ska ha byxoj’. Vet allvarligt talat inte hur vi ska få på henne byxor utan att det ska klassas som fysiskt övergrepp.

Sen berättade E att en av dagisfröknarna är pojkig för att hon har pojkbyxor [hon har ofta blåbyxor vilket jag tycker verkar vara ett alldeles utmärkt plagg i en ungskock] och en fröken har pojkhår. Övriga fröknar var flickiga. Måste för all del erkänna att jag inte skulle välja ‘feminin’ som ett beskrivande ord för byx-fröken men det är skrämmande att E redan gör den könsstereotypa iakttagelsen. Hur blir de så fast de är så små?

Jag försökte vara pk och sa att alla är individer men då sa det lilla gula barnet att hon inte ville vara en individ, hon ville vara en flicka. Sen sa hon att hon var trött och så var det med det för ikväll.

Fick essemess av Hönspappan här på förmiddagen:

Puh! Avlämnad 0830, tonvis med cred till dig som gör detta varje morgon :-S

P.S. Mina strumpor är fulla av trolldeg.

Han hade erbjudit sig att lämna både idag och imorgon eftersom hans möp-resa blev inställd. Det tackar man ju för och även att små vardagliga saker som dagislämning uppmärksammas och uppskattas.

Det lilla gula barnet ser pyttig ut igen i sin nya säng. I morse låg hon ihopkrupen som en liten boll under täcket i ena hörnet av sängen och det såg ut som om man lätt kunde få plats med åtminstone fyra gula barn till. I spjälsängen såg hon ut som en jätte när hon utsträckt fyllde ut hela längden. Hon känns iochförsig enorm också, när hon heffarklumpar sig över mer än halva ytan av vår 140 cm-säng [som tur är inte alltför ofta]. 

Fast går man bredvid henne och håller henne i handen ser hon ganska pyttig ut. Men hon blir galen om man säger ‘bebis’ till henne.

Trots att Hönspappan var mer än sen i morse [han hade redan sagt hej och pussats] stannade han till för att mobilfilma det lilla gula barnet som satt och åt yoghurt och flingor i sitt ‘dem-dem’.

Hemmakväll med det lilla gula barnet som ramlat sönder sina strumpbyxor på dagis. Hon hade fått plåster på båda knäna och var överlycklig.

Vi hade ganska trevligt tills hon slog mig i ansiktet helt utan anledning. När jag sa till henne på skarpen gjorde hon om det vilket fick mig att bli galet förbannad. Skickade in henne på sitt rum med böl och stortjut som resultat.

När hon lugnade ned sig pratade vi om hur dumt det är att klappa till andra i ansiktet och då höll hon med. Jag fortsatte att förklara hur bra det är att kunna säga förlåt ifall man har råkat göra illa någon. Tror att hon fattar men hon vägrar [som vanligt] att säga det lilla ordet. Hinner nästan bli förbannad igen när hon tillslut viskar fram ett ynkligt ‘föjlåt’.

Vi kramas och blir vänner igen och så leker vi tills det är läggdags. Hon har fått ett diadem med kattöron som hon gillar, ‘dem-dem’ säger hon om det.

Nästa sida »