Dagarna går och jag har sedan länge glömt att det fortfarande är vinter där vi egentligen hör hemma.

Vi äter gott och har det bra, en fin blandning av utflykter och poolhäng, aktiviteter och ren avkoppling.

I går hyrde vi en båt som cruisade omkring hela ön med oss och vi fick se både manatees och delfiner. I dag har alla tagit det lugnt med sol.

20130206-235457.jpg

20130206-235512.jpg

20130207-001002.jpg

20130207-001010.jpg

20130207-001025.jpg

20130207-001031.jpg

20130207-001056.jpg

20130207-001111.jpg

20130207-001202.jpg

20130207-001235.jpg

20130207-001254.jpg
Har shoppat en del. Mest på Whole Foods.

Annonser

Eftersom vi gjorde Disneyworld förra gången hade vi bestämt oss för att köra Legoland i år.

Efter några felkörningar och utlovad frukost på IHOP hittade vi dit. Ungen var så exalterad att hon knappt kunde stå still och väl inne småsprang hon större delen av dagen.

Jag tyckte Legoland var perfekt för E, hon var tillräckligt lång/gammal för att få åka allt och alla attraktioner passade henne. Bergochdalbanorna var precis lagoma samtidigt som hon fortfarande gillar mer menlösa barnvänliga karuseller.

En dag är rätt lagom och vi valde medvetet att inte åka dit på helgen. Vet inte hur mycket det spelade in, men vi stod aldrig i kö mer än 10 minuter. Favoriten för samtliga fmiljemedlemmar blev Coastersaurus, en backig träbergochdalbana som vi åkte 3 gånger.

20130202-121911.jpg

20130202-122034.jpg

20130203-083648.jpg

20130203-214056.jpg

20130203-214113.jpg

20130203-214122.jpg

20130203-214129.jpg

20130203-214141.jpg

20130203-214146.jpg

20130203-214156.jpg

Så var vi här igen. Det blev faktiskt inte exakt samma hus utan 2 dagar innan avresa fick vi besked om att ha blivit ‘uppgraderade’. En dubbelbokning gjorde att de flyttade oss till ett snarlikt hus som dessutom var handikappanpassat [yey…?]

Resan gick iallafall utan några större missöden och Gruffalon fick hänga med igen.

20130131-234822.jpg

Med en morgonvy som denna glömmer en snabbt att det fortfarande är vinter hemma.

20130131-234655.jpg

En liten white mango sangria på Island Cow, Sanibel.

20130131-234750.jpg

För att ta sig ur en sådan krävdes det i mitt fall den enkla lösningen: vara med på träningen.

Mitt juluppehåll blev ofrivilligt längre än vanligt då jag missade en hel träningshelg som sammanföll med ungens födelsedagsfirande och kalas. Sen kändes det som att jag hade tappat allt och av bara farten missade jag några träningar till.

Efter ett b-lagsmöte i måndags bestämde jag mig för att åka på nästa bortabout, mest för att det var så få som skulle åka, derbysjälvförtroendet är obefintligt och jag inbillade mig att jag var på samma nivå som när jag började åka [plus att jag inte har koll på alla nya regler].

Efter första träningen i år kan jag konstatera att det inte var riktigt så illa. Helguppehållet har inte orsakat någon större svacka i åkningen men golvet var halt och jag kände mig vinglig. Hade hursomhelst skoj och vi gjorde många bra övningar som jag fattade [iallafall i huvudet].

Nu har jag alltså ett mål med träningen. Första helgen i mars smäller det! Bortamatch! Trodde inte att jag skulle få uppleva en sån igen efter 7 år som o-singel…

WC-dörrar

Dörrar till toalett i hallen där vi tränade idag

Hade en liten essemesskonversation med Hönspappan på morgonen, angående vem som skulle svara på ett mail om playdate [för ungen alltså].

Avslutningsmeddelandet från honom kom med ett tillägg:

Puss!

OBS ej ironisk.

Att jag är adopterad är så självklart för mig att jag inte funderat nämnvärt över det. Jag kanske är puckad, för jag har fått höra att jag ‘lever i förnekelse’ eftersom jag inte tycker det är någon big deal att inte ha tillbringat 9 månader i magen på den jag kallar mamma.

Jag känner mig trygg i att veta att mina föräldrar ville ha mig så gärna att de blev utredda till förbannelse och dessutom betalade en ansenligt summa pengar för detta. Tror mig även veta att det finns/fanns biologiska föräldrar som en gång gjorde det svåraste valet någonsin, och då prioriterade sitt barns välmående framför att ha det hos sig.

I och med att min egen lilla avkomma blivit större och vetgirigare har jag börjat tänka på ursprung mer eftersom det även är hennes.

Första gången var i samband med att hon började på taekwondo [som jag valde mer på grund av än tack vare att det är en koreansk kampsport, den främsta anledningen var att de hade klasser för hennes åldersgrupp]. Där reflekterade hon över att hennes tränare ‘såg ut som om han kan prata kinesiska’ vilket fick mig att fatta att hon kanske fattar mer än vi pratar om hemmavid. Min första följdfrågan var såklart hur hon då tycker att jag ser ut, men svaret blev bara

Du ser ut som en mamma.

Sen dess har jag försökt förklara och berätta om det har kommit på tal, men hon verkar inte direkt brydd av att  ha en adopterad förälder och obiologiska morföräldrar. Än iallafall.

DLGB kör gagnam style iklädd hanbok

Ungen kör gangnam style i traditionell hanbok

Mitt eget intresse för min bakgrund kan väl sammanfattas i att jag ibland läser böcker relaterade till ämnet [har tillexempel läst ‘Blod är tjockare än vatten’ och ‘Adoption – banden som gör oss till familj’].

Nu har jag hittat en ny bok jag vill läsa, Gul utanpå av Patrik Lundberg. [ja, han som skrev kinapuff-krönikan]. Författaren är yngre än jag, fast inte mycket verkar ha hänt under de 10 år som skiljer om en ser till följande utdrag ur boken:

Var kommer du ifrån? är en vanlig inledningsfras.

Malmö, svarar jag varpå följande scen brukar utspela sig:
Okej, men från början?
Sölvesborg i Blekinge.
Nej, det gör du ju inte.
Jo, jag lovar.
Men du vet vad jag menar.
Nej
Spela inte dum, du förstår vad jag menar.
Jaha. Jag adopterades till Sverige från Korea när jag var nio månader gammal.
Nord- eller Sydkorea?
Sydkorea.
Vilken tur, för i Nordkorea är de ju kommunister.

I morse var första gången ungen vände sig bort med handflatan pekades mot mig och uttalade

Talk to the hand.

Eftersom jag inte var speciellt stressad just då började jag skratta [från stresskonen hade jag eventuellt gått i taket, den som lever får se, för det var antagligen inte sista gången]. Sen pratade vi lite om att det varken är trevligt eller roligt att få höra det. Egentligen.

I kväll kommer bästa J och A till Södermalmskvarten. Vet inte om jag enbart tycker det är roligt och trevligt att de, tillsammans med Hönspappan, redan har detaljplanerat en setting för awkward fredagsmysfoto*.

Kamounge

Nytt för året är att är bara kamomönster duger på kläderna

*Awkward fredagsmysfoton är en företeelse som uppstått mer eller mindre av en tillfällighet, och som oftast går ut på att jag ska exkluderas från övrig gemenskap på något utstuderat sätt.