Helgen spenderades hos mina päron [alltså ‘hemma’ även om jag är medveten om att det är i huvudstaden jag ‘bor’]. Föregående veckas träningsbonanza utjämnades med konstant matåfika som brukligt hos en ma som aldrig kommer att tro på att jag ‘äter ordentligt’.

I lördags träffade vi ungens allra nyaste lilla kusin, bara drygt 3 veckor pyttig. Trots näpenheten kan jag inte säga att jag för en sekund tvekade i min enbarnsövertygelse. Kalla mig ego [men då är Hönspappan det också] men jag är fullkomligt nöjd med vår tillvaro precis som den är. Fortfarande.

DLGB:s kusin #2

Ungen verkade inte ha någon naturlig fallenhet för spädisar

Det praktexemplar till unge vi har är vi därför extra rädd om. Vår omtänksamhet yttrar sig ibland i förberedelser inför sannolika händelser, en vill ju att ungen blir en överlevare även efter tillexempel en zombieapokalyps.

Därför tränades det zombiestarter på cykel och för att göra träningen något mer verklighetstrogen agerade jag och Hönspappan zombiefiguranter. Först blev ungen så stressad att hon körde i diket, men övning ger färdighet och här är ett exempel på en mer lyckad start.

DLGB tränar zombiestarter på cykel

P.S. Varken barn eller vuxna kom till skada under zombiestarterna