Det har inte varit en jätterolig vecka so far, varken väder- eller aktivitetsmässigt.

Igår fick ungen följa med mig till frisör för mycket efterlängtad klipp och färg. Det var flera år sedan jag färgade sist och första gången av täckande orsaker. I dag hade jag ett möte som var inbokat sedan länge som hon också fick sitta igenom. Sen åkte vi och packade ihop min cubicle inför flytt. Både de dryga 2 timmarna hos frisör och mötet [som varade en timme] gick över förväntan. Visserligen med hjälp av paddan inklusive några nya [gratis-]appar och lite snacks men jag tycker ändå min unge är enastående. Fast det gör mig lite kluven. Samtidigt som jag vill ha en unge som kan uppföra sig och tas med när det behövs vill jag ju inte att hon ska vara en kuvad ‘duktig flicka’ som enbart är mån om att vara till lags.

DLGB is living in a box

Ungen hjälper till att packa flyttlåda

Hon är nästintill sjukligt blyg när vi träffar nya människor och säger ibland inte ens hej. Jag försöker att inte göra en stor grej av det men tycker det är ledsamt om hon uppfattas som oartig. För det är hon inte. Och bortsett från nya sammanhang kan hon ju vara en pratkvarn av rang.

Att vilja sitt barn det allra allra bästa är väl allas önskan, men hur omsätts det i praktik??! Hur stöttar jag den jag bryr mig mest om i livet beyond egen social inkompetens och till viss del duktighetskomplex..?

Annonser