I fredags skulle vi alltså dra iväg på semester till Amerikat och trodde till en början att vi hade hyfsad framförhållning på passfronten. Insåg att så inte var fallet när en tredjedel av sällskapet fortfarande var passlös [giltigt till US iallafall] 12 timmar innan flyg från Arlanda.

Denna något stressframkallande omständighet, tillsammans med avsaknaden av egen bil men innehav av åksjuk unge, gjorde att vi drog ut till flygplatsen redan på torsdag kväll [innan gränspoliskontoret stängde] och stannade helt enkelt kvar i vänthallen över natten.

Kan inte för allt i världen påstå att det är en bra uppladdning för långflygning över Atlanten.

Vi började med en kort flight till London. Jag anser mig tillräckligt berest för att klara en mellanlandning utan bagage, men väl på Heathrow lyckades vi först ta oss till fel terminal och sen, i rätt terminal, inse att vi står i fel gate först när vi försöker boarda. Vår flight till Miami [som vi kom på tillslut] var försenad, vilket ledde till att vi missade anslutningen till vår slutdestination. Att tullproceduren gick smärtfritt hade mindre betydelse när vi fick reda på att nästa flight gick först morgonen därpå.

Var vid det här laget så utmattad att jag är förvånad att vi ens kunde tänka klart. Vi pallrade oss iallafall iväg till biluthyrningen och lyckades få ut vår bil i Miami istället för Fort Myers och så bar det av billedes mot slutdestinationen. Vi var framme vid huset ca 2300 lokal tid, då var det över 40 timmar sedan jag befann mig i horisontellt läge senast. Var mindre kontaktbar än en zombie och prisade högre makter vid upptäckten av färdigbäddade sängar. Att vara upprättstående när resten av sällskapet anlände fanns inte på världskartan.

Tror jag sov innan huvudet låg på kudden, men trots den långa perioden utan sammanhängande sömn vaknade både jag och Hönspappan strax före 0700.

Vid första åsynen av verandautsikten var ditresans alla besvär som bortblåsta och den enda känslan var att allt var såå värt.

20120123-180042.jpg

Annonser