Mitt i höstdeppet, i tunnelbaneträngseln, tyckte en medpassagerare att han kände igen mig – som ett onenight från i somras!

Visste inte om jag skulle skratta eller gråta, först blev jag flinig av den absurda tanken, sen lite smågrinig över att han inte gav sig trots att jag försäkrade honom att han hade tagit fel på person. Jag har faktiskt minne nog att komma ihåg mina bortamatcher och vett nog att uppföra mig.

Annonser