Den lilla dysfunktionella familjen körde en slackerversion av ‘Äntligen hemma’ igår. Det bestod i att på helt egen hand sätta upp en ny lampa i badrummet. Erkänner att jag var den pådrivande och Hönspappan det motsatta. Ibland känner jag att jag måste göra saker jag inte brukar pyssla med enbart för att känna att jag klarar av dem. Och jag har aldrig förut bytt en badrumslampa. Att Hönspappan agerade bromskloss skulle kunna uppfattas som gulligt [eftersom han trodde att jag skulle dö].

Då det går bättre om man hjälps åt [så jag har någon att skrika på…] blev Hönspappan ofrivilligt inblandad. Han var dock en ovärdelig hjälp som borrare [arbetsvinkeln och det faktum att vår slagborr är en budgetskitvariant gjorde att jag gav upp].

Resultatet blev om inte över förväntan så tillräckligt bra för att nu kunna titta på lampan utan att bländas [den tidigare var ett spegelschabrak som skulle göra vilken taklampsfläkt som helst avundsjuk].

Nu önskar jag mig på allvar en riktig slagborr. För det är ngt jag aldrig skulle lägga pengar på själv men sedan igår känner ett behov av att kunna ta fram vid behov.

Annonser