Med större barn kommer större problem har jag hört. Annorlunda är de iallafall. Just som man tror att man har hyfsad koll och läget är förhållandevis oproblematiskt så börjar ungen beklaga sig över att hon inte har någon att leka med. När jag frågar om någon är dum mot henne visar det sig att problematiken är något mer komplex.

Hon berättar att en grupp på dagis [som jag antog hon är med oftast] bara leker mamma-pappa-barn. Hela tiden. När jag då föreslår att hon kan leka med någon annan säger hon att den andra gruppen av [större] barn bara leker Cars. Vad säger man då?

Tidigare har jag oftast handgripligen kunnat göra något åt problematiska situationer [typ servera frukost hemma]. Det här är nytt och jag har ingen aning om allvarlighetsgrad men hur beter man sig om det håller i sig? ‘Försök att hitta alternativa polare som inte är lika enkelspårigt könsstereotypa i sitt lekbeteende’ kan jag ju inte säga till ungen. Fast jag vill.

DLGB i gå-ut-med-sparkcykeln-fast-det-egentligen-är-läggdags-outfit

Att hon säger att hon älskar bunkrar kommer antagligen inte heller att bidra till dagissamhörighet

 

Annonser