Mornar alltså. Ska det alltid vara såhär?! Varje morgon är en tålamodsprövning jag oftast förlorar. Funderar på att slänga alla ungens kläder så det inte finns några valmöjligheter men tror att det är en för enkel lösning.

Vill heller inte klä på henne med hjälp av det fysiska övertag jag ännu besitter [tills man får ett pekfinger i ögat eller en skalle på näsbenet, ungen kör fultricks beyond cage fights] för det resulterar bara i en hysterisk unge och blir i slutändan inte det minsta tidseffektivt.

DLGB lär sig teckenspråk på dagis

Det lilla barnet gör tecken, först ett par kaniner, sist visar hon blå

Hinner växla mellan total uppgivenhet och maximal irritation innan vi lämnar hemmet om mornarna, ungen verkar däremot inte det minsta berörd.

Annonser