När man frågar det lilla gula barnet om hon har några kompisar säger hon oftast nej, eller att hennes ‘mojmoj å mojfaj’ eller ‘fajmoj å fajfaj’ är hennes kompisar. Det är lite sorgligt trots att dagispersonalen hävdar att hon inte alls är en loner på dagis utan leker med de flesta och främst en kille och en tjej i hennes egen ålder.

Vi å andra sidan är väldigt dåliga på att underlätta kompisskaffandet, vet faktiskt inte hur man gör. Ska vi som föräldrar initiera lek med polare utanför dagistiden? Går man bara fram till föräldern och frågar? Eller frågar man ungen som får fråga sin förälder? Känner mig oerhört puckad men jag har ingen aning.

Förstår så pass mycket att vi som självvalda enbarnsföräldrar har ett större ansvar att se till att ungen inte blir ett socialt miffo men längre än så har vi inte kommit i praktiken. Sen tillkommer ju följdfrågor som ifall man som förälder måste hänga med föräldrar till ungens polare eller om det räcker att man växelvis tar hand om dem och sen återbördar dem i samma skick?

Dagens bild är recyklad från Valborg

Annonser