När man frågar det lilla gula barnet om hon har några kompisar säger hon oftast nej, eller att hennes ‘mojmoj å mojfaj’ eller ‘fajmoj å fajfaj’ är hennes kompisar. Det är lite sorgligt trots att dagispersonalen hävdar att hon inte alls är en loner på dagis utan leker med de flesta och främst en kille och en tjej i hennes egen ålder.
Vi å andra sidan är väldigt dåliga på att underlätta kompisskaffandet, vet faktiskt inte hur man gör. Ska vi som föräldrar initiera lek med polare utanför dagistiden? Går man bara fram till föräldern och frågar? Eller frågar man ungen som får fråga sin förälder? Känner mig oerhört puckad men jag har ingen aning.
Förstår så pass mycket att vi som självvalda enbarnsföräldrar har ett större ansvar att se till att ungen inte blir ett socialt miffo men längre än så har vi inte kommit i praktiken. Sen tillkommer ju följdfrågor som ifall man som förälder måste hänga med föräldrar till ungens polare eller om det räcker att man växelvis tar hand om dem och sen återbördar dem i samma skick?
6 maj, 2010 at 16:07
Gud så söt fasters lilla guldklimp är!!!
Hon är så smart, lär inte bli ett socialt miffo hon inte.
6 maj, 2010 at 17:12
Vänta några månader bara tills lia kan snacka lite mer, sen kan dom bli kompisar. 🙂
6 maj, 2010 at 21:06
Jag vill också veta.
7 maj, 2010 at 15:56
Det här fick mig att plågsamt minnas när jag som liten blev medtagen hem till någon av föräldrarnas bekanta med jämnårigt barn – och förväntades att jag skulle leka med dem.