Vi har givit oss in i budgivningscirkusen igen. Jag är verkligen inget fan av stora beslut och hade helst sett att något kom och gav oss lägenhetsnycklar till vår nya bostad och sen flyttar man in och är nöjd och glad. Om man överdramatiserar detta känns det lite som om vi nu väljer även det lilla gula barnets framtid. Vill vi bo kvar i trygga [ja, förutom huliganupplopp ibland då] Birkastan eller ska Hönspappan få bestämma och återvända till Södermalm efter småbarnsförälderåren i exil? Vill vi att ungen blir ett ledset emokid eller vill vi att hon strebrar på Handels?

No comment

Hönspappan överraskade igår, han tyckte att extrarummet med fördel skulle kunna rymma ett ‘träningsredskap’ åt honom [bara att han uttryckte sig just så är ju hilarious]. Jag trodde att jag känner honom rätt väl vid det här laget men att han självmant föreslår någonting vars hela syfte baseras på fysisk aktivitet skulle jag klassa som aningens mer sannolikt än än vi skulle inreda med ett vitrinskåp.

Skrymmande dammsamlare i framtida lägenhet?

Nu sitter jag och ångestar över att jag måste ringa mäklaren om vi ska ha chans på den hära lägenheten. För man kan väl inte låta bli en lägenhet som båda gillar bara för att ‘mecklaren’ var ovanligt stereotypt slemmig?

Annonser