Vaknade av att det lilla gula barnet tassade in till mig i sovrummet. Borde anat oråd redan då eftersom hon näst intill aldrig går ur sängen själv [tror hon är rädd för monster, Hönspappans gener] utan ligger kvar tills vi går in till henne.

Trodde faktiskt att jag hade all tid i världen på mig eftersom jag vaknade innan alarmet. Tills jag kom ut i köket och klockan på micron visade en tidpunkt då jag normalt brukar lämna ungen! Ramlade rakt ned i stresskonen och flamsade bara runt ett tag innan jag fick på oss paltor och rusade i väg [ungen fick tugga på en överbliven pannkaka på vägen till dagis].

Slutförseningen [när jag landade på jobbet alltså] blev rimlig med tanke på att jag vaknade nästan 2 timmar efter tiden jag bör gå upp. Lovprisar det lilla gula barnet som faktiskt var mindre autistisk än vanligt, hon är ju faktiskt bra när det verkligen gäller [iochförsig med hjälp av allsköns mutande men iallafall].

Annonser