Det lilla gula barnet hade aldrig napp, däremot blev tigertrasan Ti-ti [egenhändigt namngiven pågrundav språkbegränsningar] hennes vapendragare någongång efter att hon lärt sig att greppa. Ti-ti funkar både som leksak och tröst och är ett måste vid läggdags. Vad ungen inte vet är att det egentligen finns 4 [eller 5] olika Ti-ti.

Anser det vara mitt klart bästa drag som nybörjarförälder, att köpa på oss ett lager med exakt likadana tigertrasor. Dels för att det är en ganska kritiskt föremål att tappa bort [inte en fråga om, utan när i den lilla dysfunktionella familjen], dels för att jag ville undvika att den blev smutsig och äcklig och då svårare att byta ut. Sedan ungen började på dagis bor en Ti-ti där hela tiden vilket underlättar avsevärt för båda hennes föräldrar som bara behöver komma ihåg att ta hem den när det är tvättdags.

Har faktiskt ingen aning om det är vanligt att ha en gosedjursreserv men jag fick det inte serverat utan det var en slutsats efter att ha sett någon obskyr Oprah-show [eller dylikt, om man har gått en vecka över tiden och är formad som en valross ligger man gärna och slötittar på tv i soffan, no matter what brain damaging content it may show] där det var en tjej i övre tonåren som fortfarande sökte tröst i sin snutte, en tygslamsa man inte skulle vilja se genom mikroskop…

På mornarna har jag försökt initiera en rutin där ungen får lägga Ti-ti på sin säng och sen tävlar vi om vem som kommer först till dagis. Normalt brukar jag faktiskt inte fara med osanning inför ungen men i det här fallet skäms jag inte ens för att jag blåljuger och säger att Ti-ti helst gå själv till dagis. Det funkar ibland iallafall. Oftast glömmer hon bort att vi har en tävling under påklädningsprocessen och så går allt i snigelfart som vanligt.

Det lilla gula barnet med sitt gosedjur

Annonser