Det slår mig ganska ofta att vi inte längre har ett småbarn hemma. Det är ju ett [lillgammalt] barn vi har. Som pratar konstant. När orden tar slut bara fortsätter det i oändlighet ändå. Underlig äro genetikens vägar säger jag som var ett väldigt introvert barn.

Igår var jag klarvaken när jag egentligen borde ha lagt mig och drabbades istället av en sentimental svacka och kollade igenom alla våra bebisbilder. Jag kommer ju fortfarande ihåg att jag satt i soffan med hörselkåpor och var uppgiven för skrikmonstret var otröstligt väldigt ofta de första månaderna men det känns väääldigt avlägset. Vet inte om jag lider av extra mycket minnestapp för jag har mycket vaga bilder av hur det kändes då. Som när man träffar yngre barn och blir påmind om hur det var att ha en nybörjarätare vid bordet med tillhörande sanering efter varje måltid. Det har jag nästan förträngt. Och att ha en unge som varken pratar eller går – har vi verkligen haft det?!

En av de allra första bilderna på det lilla gula barnet

Annonser