Var jättearg tills för en stund sen då Hönspappan ringde och frågade om jag var det. Arg alltså. Trotsungen i mig var då tvungen att säga emot fastän jag mer eller mindre konstant hade svurit över honom sedan han gick i morse.

Bakgrund: jag var på sommarfest med kollegor igår, prydligt uppskrivet i svarta boken sedan ett par veckor. Hönspappan gick med det lilla gula barnet till sin kusin och grillade. Inget fel i det förutom att hon somnade ca 2 timmar efter normal läggtid. Inget fel i det förutom att det är jag som måste få upp och iväg henne på morgonen. Det hade heller inte varit hela världen men just idag var jag extra trött och lite bakis. Då är det väldigt irriterande att behöva utsättas för extra frustration i form av en unge som gallskriker och totalvägrar gå ur sängen om man dessutom inte har orsakat detta själv!

Fattar inte hur det går till men av någon orsak kan jag inte vara arg på Hönspappan någon lägre stund. Det är en väldigt bra egenskap tycker jag och förhoppningsvis även han.

Annonser