I lördags hade vi en riktig karatefylla. Vet inte vad jag ska skylla på, om det var baren till självkostnadspris eller vetskapen att vi inte behövde ta fullständigt ansvar för ett barn dagen efter. Det senare är definitivt ett faktum som får iallafall mig att känna efter både 1 och 2 gånger om man verkligen behöver den-där-enheten-som-man-ändå-tappat-bort-vilken-det-är-i-ordningen.

Tillbaka till både staden jag är uppväxt i och årtiondet jag växte upp i [men på den tiden var alkoholdimma något jag ännu var olyckligt ovetandes om] – var bjuden på fest med 80-talstema. Det var ett virrvarr av våfflat hår, benvärmare, loafers och tubsockor. Det lilla gula barnet var med och lämnade av sina föräldrar, hon undrade nog vart hon hade hamnat. Än så länge har hon inte börjat skämmas för sina päron [tror jag iallafall].

Just nu vill jag ge en medalj till mina ovärdeliga föräldrar som inte bara kommer och plockar upp sin dotter på natten/morgonkvisten, utan även tar hand som sitt barnbarn när dottern sover ruset av sig.

Annonser