Jag bara ääälskar allt med den här semestern: huset som ligger bokstavligen på stranden, temperaturen i poolen och det faktum att min simokunniga unge når botten i grunda delen, att den är så lugnt här [nästan bara pensionärer] och främst, att jag slipper vara i Sverige just nu.

Jag skulle vara fullkomligt nöjd med att bara florera mellan poolen och stranden, men vi har faktiskt aktiverat oss på andra sätt också.

Hade dividerat fram och tillbaka huruvida det var värt den extra resan upp mot Orlando från södra Florida, men beslutade oss för att det lilla gula barnet inte skulle censureras ens en Disneyöverdos.

Efter närmare 4 timmar i bil kom vi äntligen fram. Ungen var julaftonsuppspelt och vädret var fantastiskt. Vi hade laddat med vätska och snacks för att förhindra blodsockerdippar.

Allra först stod vi i dagens längsta kö på 30+ minuter. Klagar alltså inte, är väl medveten om att det var en tårtbit jämfört med hur det kan se ut i vanliga fall. Väl framme hittade vi älvor man fick småprata med/bli fotad tillsammans med. Det lilla gula barnet blåvägrade att ens ställa sig bredvid för photo op. Jag var mest fascinerad över de små flickor [för det var enbart tjejer] som inte bara utrustats med prinsessoutfit utan även autografblock…

Sen körde vi ett par regelrätta rides, Splash Mountain var en succé som vi körde 2 gånger på raken, vilket gjorde att jag antog att även Space Mountain borde gå hem. Då både jag och Hönspappan har dålig koll på exakta centimetrar instruerade vi ungen att det var viktigt att sträcka på sig [längdgräns 111 cm]. Det gjorde hon utan att blinka och genomförde även hela åkturen. Hönspappan förnekade sig inte, utan led av tvångstankar om att han skulle upptäcka att hennes plats var tom när vi kom tillbaka.

Det lilla gula barnet erkände dock att hon inte ville åka igen, hon hade varit orolig för att ramla ur

… för då tror jag att jag hade fallit för evigt

Dagens märkligaste iakttagelser:

1) Förutom de många prinsessutstyrslade flickebarnen som figurerade i parken såg vi även ett gäng medelålders diton. Jag tycker faktiskt det är mycket mer oki i vuxen ålder än som inte-ens-gammal-nog-att-ha-lärt-sig-att-gå, men erkänner att jag tycker man bör go all in [vilket jag inte anser är fallet om man har Foppatofflor till Snövitoutfiten.

2) Vi såg inte en enda riktig meltdown. Hönspappan var bombsäker på att det fanns en Disney Tempertantrum Squad som tog hand om sånt, ungar som flippar är inget som Magic Kingdom vill förknippas med.

Sist men inte minst kollade vi in det nästan kvartslånga fyrverkeriet, en maffig avslutning på en lyckad dag.

Denna något stressframkallande omständighet, tillsammans med avsaknaden av egen bil men innehav av åksjuk unge, gjorde att vi drog ut till flygplatsen redan på torsdag kväll [innan gränspoliskontoret stängde] och stannade helt enkelt kvar i vänthallen över natten.

Kan inte för allt i världen påstå att det är en bra uppladdning för långflygning över Atlanten.

Vi började med en kort flight till London. Jag anser mig tillräckligt berest för att klara en mellanlandning utan bagage, men väl på Heathrow lyckades vi först ta oss till fel terminal och sen, i rätt terminal, inse att vi står i fel gate först när vi försöker boarda. Vår flight till Miami [som vi kom på tillslut] var försenad, vilket ledde till att vi missade anslutningen till vår slutdestination. Att tullproceduren gick smärtfritt hade mindre betydelse när vi fick reda på att nästa flight gick först morgonen därpå.

Var vid det här laget så utmattad att jag är förvånad att vi ens kunde tänka klart. Vi pallrade oss iallafall iväg till biluthyrningen och lyckades få ut vår bil i Miami istället för Fort Myers och så bar det av billedes mot slutdestinationen. Vi var framme vid huset ca 2300 lokal tid, då var det över 40 timmar sedan jag befann mig i horisontellt läge senast. Var mindre kontaktbar än en zombie och prisade högre makter vid upptäckten av färdigbäddade sängar. Att vara upprättstående när resten av sällskapet anlände fanns inte på världskartan.

Tror jag sov innan huvudet låg på kudden, men trots den långa perioden utan sammanhängande sömn vaknade både jag och Hönspappan strax före 0700.

Vid första åsynen av verandautsikten var ditresans alla besvär som bortblåsta och den enda känslan var att allt var såå värt.

Den senaste tiden har det lilla gula barnet varit en outsinlig källa av gnäll och ovanligt svår att komma överens med. Helgen var tillexempel väldigt trevlig egentligen men ungens humör drog ned det sammantagna omdömet så det enda braiga jag kunde pressa fram var Svansjön [då hon inte var med].

Att jag hade en superrolig svensexa i lördags förmiddag, att jag och Hönspappan i lugn och ro kunde promenera och köpa en iPad då ungen var hos en kompis och att hon även hade sin första taekwondoträning i ny grupp med ny tränare och det gick alldeles förträffligt bra, begravdes liksom under en tung matta av klagolåt och hennes olust att ta sig för med någonting annat än att missnöjesgny över hur trist precis allting är.

Med det sällskapet ser jag inte alls fram emot semester.

Say hello to my little – more easygoing – friend

En kväll förra veckan ägnade han sig helhjärtat åt att fota alla leksaker han säger sig köpt åt ungen men som hon väldigt sällan, och då under noga uppsikt, faktiskt får leka med. Eftersom jag inte har något annat att komma med så recyclar jag ett urval av han DLGB-bilder här:

Spökbarn blir tydligen lite suddig i kanterna

Det lilla gula barnets fötter

Här tycker tillochmed jag att det ser lite läskigt ut

I kväll ringde ytterligare en dagiskompis [egentligen var det ungens pappa om man ska vara petig] och undrade om det lilla gula barnet ville komma till dem på lördag. Hönspappan svarade och försäkrade sig om att vi inte behövde vara närvarande [fatta panikångesten, sitta av tid hos vilt främmande människor, kan vara mitt allra värsta! Gaaah...]

Fast bortsett från min tvångsumgås-med-okända-föräldrar-fobi känns det bara bra. Att hon inte är ett ufo alltså. Och det var vi ju medvetna om, att vi har ett större ansvar angående ungens socialiserande eftersom vi inte vill tillhandahålla ett syskon.

Det lilla gula barnet med skumskägg i discoduschen

I morse var hon het som en braskamin så jag bäddade ned henne framför tv:n och tog en lugn frukost samt fick lite gjort framför datorn.

Precis innan halvtid [när Hönspappan skulle komma och lösa av] blev ungen först toanödig, sen spydde hon upp det lilla hon fått i sig under förmiddagen. Hade precis sanerat badrummet när Hönspappan klev in och förfasade sig över min ignorans. På cirka 5 röda hade han hunnit ringa Vårdguiden som sa att vi skulle åka in samtidigt som han värmde en lunchlåda och slängde i sig. Eftersom ungen har haft en bula stor som en världsdel i pannan sedan födelsedagsstoj med syssligarna i lördags blev han orolig att det kanske var en hjärnskakning ändå [medan jag antog att vet hon inte ens när och hur den uppkommit kan det inte vara så farligt].

Dagens föräldrapoäng går alltså till Hönspappan [men jag hjälpte till att klä på och höll upp taxidörren innan jag drog till jobbet].