april 2010


Det blev en utefrukost i morse igen. Gårdagen var en pärs jag knappt har kommit över än. I dag blev det Levinskys men ungen var oresonlig och tjatade om 7-Eleven.

Otacksamma unge ['bortskämda' är mindre applicerbart just här, 'white trash' skulle passa bättre].

Det lilla gula barnet dricker jåsa smoothie

Jobbar hemma i vår oattraktiva Birkastanslägenhet. Iallafall om man ser till Marknaden. Ett ynka skambud efter visningar i söndags och måndags. Har våndats över och försökt förträngt det faktum att vi redan köpt en ännu dyrare lägenhet.

Sitter nu och klurar på alternativa försäljningstricks inför mäklarträff ikväll, vad tycks om mina nya objektsbilder? Bjud bra och jag lovar att de får sitta kvar!

Dekorativt på säkringslådan i hallen

Väggdekoration i Hönspappans skrubb, notera den noga utvalda anstaltsgrå väggnyansen

En självklarhet i varje barnskrubb!

[Detta tilltag är på ingalunda sätt förankrat hos personen som säljer större delen av lägenheten och vid närmare eftertanke kanske det endast resulterar i att han vill bo kvar...]

Hade sett fram emot en frukost på Xoko [vad gör man inte för att försöka behålla en tiptopstädad lägenhet i samma skick till kvällens visning åtminstone] men det tog alldeles för lång tid att försöka hitta det lilla gula barnets galonisar som jag otroligt nog hade varit duktig och tagit hem för att tvätta. Nackdelen med välstädad lägenhet är att man inte hittar någonting…

Vissa saker kommer man på var de befinner sig [tillexempel alla undies som ligger i byrån vi ställde in hos grannen eftersom den är fult brännskadad]. Ganska oviktigt vetande: bär därför famine underwear samt strumpor med hål i och är bh-lös, definitivt obehaglig outfit.

Ungen förvånade med att frivilligt vilja ha på sig sina jeans. Alltid något att glädjas åt i den oorganiserade ordningen.

Det blev en snabbfrukost på 7-Eleven vid ungens dagis istället. Ostskivor i plastförpackning och ful-latte.

Större delen av helgen gick åt att nojja över städning av lägenhet inför visning. Kan erkänna att mer tid ägnades åt ångesten inför städning än själva utförandet.

Hann även få i mig lite alkohol, både på fredagen då det bjöds på tjusig cocktailkväll med tonvis av tilltugg hos H och på lördagseftermiddagen då jag och det lilla gula barnet blev bjudna på storslaget födelsedagsfika hos Y.

Glittriga cupcakes som var fantastiskt goda samt bubbel i glas med guldprickar

Tyvärr tar det udden av festligheter att ha en storstädning hängandes över sig. Lördagskvällen och söndagsförmiddagen ägnades åt min least favourite syssla alla kategorier. Hade tillochmed morgonsex för att dra ut på tiden och slippa gå upp och börja feja.

Resten av veckan kommer vi att ångesta över budgivning på lägenheten. I dag hade det varit 4 sällskap på visningen, är inte det galet lite?

Eftersom vi egentligen skulle ha semester bestämde vi oss för att göra något roligt av veckans sista vardag. Det enda förslaget som kom upp var lekland [på det lilla gula barnets initiativ]. Gårdagen tillbringade vi alltså mestadels i Sickla. Andy’s Lekland var faktiskt riktigt behagligt dagtid en vanlig vardag.

Sen insåg jag att det var löning, blev lite carried away och köpte ett halvt ton kläder åt det lilla gula barnet. Fick hennes godkännande på allt så det är ingen överdrift att rosa var överrepresenterat. Min favvo var en tee med R2D2, för övrigt det enda plagget från pojk.

Fattar inte det här med att precis allt ska vara könsindelat så fort man kommer över bebisstorlekarna. Varför måste det finnas ‘vanlig’ tee och tee med tajt skärning? I 3-årsåldern har väl alla ungar fortfarande en bullig barnmage?

Det lilla gula barnet i fin tee

Vet inte vad som tog åt ungen i morse, det gick att få på henne de kläder jag ville utan speciellt våldsamma protester [jo, mössan som gör att hon ser ut som en björn ville hon inte ha men monstermössan var på dagis så hon tog på den med förbehåll om bytesrätt vid ankomst].

Det lilla gula barnet är o-rosa men verkar glad ändå

Har faktiskt redan börjat reka potentiella förskolor [look, jag lyckas hålla mig till korrekt benämning!]. Hittills mest genom googling samt stalkning av mer eller mindre okända människor på FB. Går sådär.

Kan ju för mitt liv inte påstå att vi jagade förra gången det begav sig. Det råkade öppna ett dagis 2 kvarter bort som vi fick plats på. Gick dit och sa hej och så fick det lilla gula barnet börja [vi tror fortfarande att vi gled in som deras etniska alibi]. Efter en turbulent början blev det mycket bra så nu vet vi ju lite hur det kan vara, alltså har vi större krav.

Eftersom vår semester uteblev kan man lika gärna jobba så det har vi gjort, i omgångar så det lilla gula barnet skulle få lite dagisfrist [med tanke på att hon skuttade dit sjungandes i morse kändes det något onödigt].

När man jobbar på sin semester är det lite lika petigt med tider så Hönspappan fick assistera med påklädning av unge, fantastiskt praktiskt och vi var tidigare iväg än vi vanligtvis är. Skulle vilja ha en påklädningsassistent varje dag…

Foto från i måndags, morsan mäkta stolt över att ha fått på ungen jeans

Har hängt med det lilla gula barnet hela dagen. Hade högtflygande planer på att göra något speciellt/kulturellt men det tog halva dagen att komma ut i Vasaparken. Vi tog med sushi och åt i solen iallafall.

Sen gick jag förbi studion för att försöka få ihop en liten avslutningskoreografi till min grupp [som jag nu återtagit avslutningen för tack vare Island]. Det gick sådär med en dampig unge som försökte linda in mig i hopprep.

Bilden är rätt opassande men lägger man ihop ungens fäbless för att näcka så fort hon kommer innanför dörren med det faktum att hon känner sig väldigt hemma i studion vid det här laget så blir det inte bättre än såhär:

Ungen känner sig hemmastadd och är helt befriad från de inskränkta associationer de flesta har – what's wrong with that?!

Sinnet inställt i semester-mode i men fysiskt fast i vanlig måndag i vanliga Sverige. Jag är hemma med det lilla gula barnet som tyvärr inte var inställd i sovmorgon-mode utan kom och hoppade på mitt huvud 0730.

Nu sitter hon och kollar på favvoprogrammet ‘Små Einsteins’. Med inlevelse.

Vi har haft en livlig diskussion om vad de säger när de far iväg med raketen. Hon hävdar med bestämdhet att de ropar ‘apa‘ medan jag har försökt få henne att inse att de bara säger ‘avfärd’. För ett par dagar sedan kom hon självmant och informerade om att det var visst ‘avfärd’ de sa. Det är ju så himla vuxet så att jag inte kom mig för med att säga ‘vad var det jag sa?!’

Det lilla gula barnet har spänt fast säkerhetsbätet och är klar för avfärd

Nästa sida »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.