Rookie Mom – en slackermorsas tillkortakommanden i familjeträsket

Fick mer ut av sommarens andra dag. Besökte plaskdamm bakom allrabästa J:s hus [oki, ett poäng till förorten då], mycket uppskattat av tvååring med nya badskor. Sen hade den lilla badnymfen den goda smaken att somna snällt i vagnen så att mamma kunde få en koffeinkick och commiserate over good old days med J [tack för kaffet].

Kvällen spenderades hos Hönspappans föräldrar med god mat och vin [fick jag reda på igår eftersom min käre sambo ibland glömmer att informera mig om familjeangelägenheter vilket gör mig oerhört irriterad, alltså inte själva begivenheten utan att jag inte får reda på det med framförhållning]. Vissa drack dock enbart mjölk pågrundav grav bakfylla, dock fanns en värdig vinnare av most hungover-titeln som låg hemma och ångestade över bortsupen mobil.

P.S. En mycket bra dag eftersom jag dessutom hann klämma in ett träningspass.

Nackdelen med att jobba i ett industriområde är man är förpassad till stan på helgerna. Idag kände vi oss tvungna att inhandla nödvändiga saker. Det blev draperityg till barnskrubben [något som har funnits på listan typ ett år] ett nattlinne och småbyxor till det lilla gula barnet [nu j-lar ska det pottränas!], en Moleskine-kalender till mig och – något som jag kan casha in vuxenpoäng för resten av året – tre Margretheskålar.

När vi dumpade Hönspappan i Götgatsbacken för eftermiddag/kväll med gamla jobbpolare hamnade vi rakt i en zombie walk. E gjorde stora ögon åt sällskapet och jag försökte på bästa mammamanér förklara att blodet bara var målarfärg och att de hade klätt ut sig konstigt. Jag tar det som positivt att hon verkade mer fascinerad än skrämd. Man vill ju inte ha en hysterisk unge som drömmer mardrömmar om zombies [det räcker med en sambo].

Jag har så svårt att förstå dessa tvära humörsvängningar hos det lilla gula barnet. I morse smög jag in för att hinna duscha innan Hönspappan kom tillbaka från sin morgonrunda och ursinnesutbrottet orsakades av att  mamma inte öppnade frukostyoghurten [hördes ända in i duschen]. Hon skrek sen oavbrutet tills jag kom ut men då fick hon en smörgås med ett kaviar-E och så var allting som vanligt.

Jag tror ju inte på att det var så viktigt att just jag öppnade youghurten och inbillar mig att vi bara göder hennes lilla ego om jag kastar mig ut ur duschen för att stå till tjänst men tycker ändå att dessa utbrott är jobbigt onödiga.

Befinner mig i en tillvaro där det känns lyxigt att bara behöva tänka på sig själv på morgonen [och att få gå till jobbet för den delen]. E fortsatte att ha över 38° igår så hon blir hemma idag också, alltså är det bara mig själv jag var tvungen att klä och få iväg. Satte iochförsig på tv:n för E var vaken när jag steg ur duschen.

Jag passade på att slinka förbi Mellqvists för en latte [egentligen inte speciellt tidseffektivt då det alltid är packat], har ändå ingen access till jobbet före 8:00.

Det ultimata [för egen del] skulle vara att dela upp både hämtning och lämning men det betyder fler dagistimmar för E eftersom A har mindre flexibel starttid så det här får funka tillsvidare. Det var ju ett tag sedan man bara behövde tänka på sig själv.

Det lilla gula barnets små fötter var glödheta i morse och mycket riktigt – 38.4 i temp. Nu är jag hemma från jobb men ska bli avlöst snart. Som sagt försöker vi vara jämställda & dela upp vab-dagar så gott det går. I ärlighetens namn är det rätt skönt att inte vara hemma en hel dag med ett litet sjukt pyre.

Har precis blivit utskickad från sovrummet – det är så det går till nuförtiden. Blir nattningsprocessen för lång blir man utvisad. Ingen kan vara lyckligare än jag [även om det är rätt mysigt att kura ned sig i sängen ett tag såhär dags. mindre roligt är det att favoritsagan är en fransk bok som jag fattar nada av].

Brukar försöka tänka på hur enkelt hon lägger sig när hon är vidrigt envis och motsträvig andra gånger. Det är värt en del att ha en nattningsrutin på under fem minuter.

I lördags var jag riktigt full. Vet inte vad jag ska skylla på, om det var baren till självkostnadspris eller vetskapen att vi inte behövde ta fullständigt ansvar för ett barn dagen efter. Det senare är definitivt ett faktum som får iallafall mig att känna efter både en och två gånger om man verkligen behöver den-där-enheten-som-man-ändå-tappat-bort-vilken-det-är-i-ordningen.

Tillbaka till både staden jag är uppväxt i och årtiondet jag växte upp i [men på den tiden var alkoholdimma något jag ännu var olyckligt ovetandes om] – var bjuden på fest med 80-talstema. Det var ett virrvarr av våfflat hår, benvärmare, loafers och tubsockor. E var med och lämnade av sina föräldrar, hon undrade nog vart hon hade hamnat. Än så länge har hon inte börjat skämmas för sina päron [tror jag iallafall].

Just nu vill jag ge en medalj till mina ovärdeliga föräldrar som inte bara kommer och plockar upp sin dotter på natten/morgonkvisten, utan även tar hand som sitt barnbarn när dottern sover ruset av sig.

Vid dagislämning av det lilla gula barnet i morse kom en pappa jag inte brukar stöta på instormande efter oss. Jag tycker det känns som om jag alltid har bråttom men om stress var en människa skulle det vara han. Sonen var nonchalant slängd över axeln men när han hade svischat ut igen slog det mig att det borde vara ett utmärkt sätt att slippa bli alldeles grusig/lerig på ytterkläder [som är mitt ständiga problem]. Ska testa det på måndag.

Då var det avklarat – första sociala sammankomsten med arbetkamrater efter jobbtid. Det var grillfest med ett tiotal från kontoret. Lite ångestfyllt eftersom jag absolut inte ville råka bli för full men inte heller verka stiff  och varannanvatten-tråkig. Det började rätt illavarslande med ett vinglas som inte ens hann bli halvtomt. Att det blev mat var räddningen, annars hade det kunnat sluta hur som helst.

Det blev trevligare än jag trodde det skulle bli med ett par kostymer och ett antal säljarsnubbar iallafall, för jag kom inramlande till en sovande lägenhet först framåt tretiden – i min nuvarande värld behöver jag inte ens en hel hand för att klara av att räkna hur många sådana kvällar det blir på ett år.

Vart den här dagen [som redan blivit fredag insåg jag just] har tagit vägen har jag ingen aning om. Jag är mer trött än bakis men ett Burger King-besök kändes som ‘hälsokost’ vid senlunch idag.

Nu: sussa.

Måste fortsätta kreddbomba min käre sambo som tre gånger i veckan [nästan iallafall] går upp strax efter 6:00 och springer en runda. Frivilligt! Detta eftersom på den tiden det begav sig var det han som var soffpotatisen och jag som tränade regelbundet [dock har springa av egen fri vilja och inte efter kollektivtrafik aldrig varit min favoritaktivitet].

Vet inte riktigt vad som hände sen men det enda regelbundna som på något vis kan kallas träning är att jag bär 15 kilo unge två kvarter på morgonen och sedan går uppför rulltrapporna från blå linje [de är faktiskt jättelånga]. För övrigt har jag förvandlats till en periodare av rang. Träningspassen har fått svår konkurrens av diverse tv-program [som inte ens är bra] inklusive chipspåse i soffan…