Rookie Mom – en slackermorsas tillkortakommanden i familjeträsket

Idag frågade jag det lilla gula barnet om hon var nöjd med sina föräldrar när jag gick omkring med henne. Hon sa ingenting men höll fram sin lilla näve med tummen ned.

Hur ska man tolka det?

Hittade detta på familjeliv.se [inte för att jag brukar hänga, jag var fruktansvärt uttråkad!] när jag slösurfade omkring:

Bara för att man är mor behöver man inte vara expert på citronfromage. [Jytté Hilden]

Det var tamejfan det bästa jag har läst på den sajten.

Nu är det bara timmar kvar tills jag går av och får åka hem. Har fått stränga förmaningar av Hönspappan att jag ska sova innan jag åker [har jobbat 53 timmar sedan i måndags] men jag tror inte att jag klarar det. Vill komma hem så fort det bara är möjligt och förbannar det faktum att det inte går att beama sig hem i en grisblink. Förut ansåg jag att jag saknade den förmågan som mest när jag var på väg hem från krogen och sängen hägrade. Tiderna förändras.

Hur får man ihop jobb, familj och fritid på ett tillfredsställande sätt?

Min erfarenhet hittills har ju bara bestått i att försöka ta hand om mig själv [med varierande resultat]. Nu ska ett barn och en sambo läggas till ‘livspusslet’ och så ska resultatet bli en fullständig bild. Har bara inte fattat hur än. Speciellt inte med mitt nuvarande jobb…

Samtidigt som jag längtar efter det lilla gula barnet och helst skulle vilja komma hem varje kväll så vantrivs jag inte helt med jobbet. Men jag vet inte om jag skulle vilja att Hönspappan jobbade som jag gör [tog precis ett pass på nyårsdagen]. Begär jag något av honom som jag inte skulle ställa upp på själv??!

Har några timmar kvar att fundera på innan jag får gå och lägga mig.

Nu övergår snart julafton i juldag och jag sitter på jobb och känner mig sådär som förälder. Borta över hela julhelgen och inte har jag köpt någon julklapp till det lilla gula barnet heller. Tiden räckte inte till för att hitta något vettigt så jag struntade helt enkelt i det. Jag hann iallafall ge henne en julpuss innan jag lämnade idag.

Ibland får jag dåligt samvete för att jag jobbar, samtidigt tycker jag ju det är kul.
Hade precis en svacka men nu ramlade jag på ett roligare jobb och jag kan inte förneka att jag gillar det.

Börjar bli riktigt trött på allt ‘bebishår’ som tittar upp främst i luggen. Ser inte klok ut ens när jag har håret uppsatt. Suck.

Det är som att ha en liten hustomte hemma nu när det lilla gula barnet går alldeles själv. Dock inte en liten vätte som hjälper till och ställer tillrätta sådär i skymundan utan mer som en liten Duracell-tomte som bara går och går och hittar på hyss på löpande band.

Testade att lämna det lilla gula barnet på barnpassningen så jag kunde träna ett pass – det funkade!

Borde inte finnas några hinder för att kämpa sig i form igen alltså. Puh.

E har börjat säga ‘I’ och pekar mot sig själv.

Det lilla gula barnet gjorde sin allra första teckning när Hönspappan var med henne på öppna förskolan häromdagen.

Jag satte den på kylskåpet men fick bannor av 2 orsaker. Den ena var att jag tog bort hans teckning [som han gjort på öppna förskolan... den föreställde vår lilla dysfunktionella familj], den andra att jag hade satt ungens teckning uppochned!

För att inte få ytterligare skäll är teckningen ovan rättvänd

[Det var iochförsig sant såg jag när jag tittade noggrannt.]